Slut på jul...

Nu är glada julen slut, slut, slut… och det är så underligt, att dagen som ska vara hela julens höjdpunkt, den är över på ett kick och inte alls så väldigt speciell. Jag älskar julen, men julafton är inte min favorit. Det är tiden som är innan som är den härliga, och nu är både den och julafton över. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska fokusera på, det är lite tomt. Jag vet vad jag borde ha fokus – på tentan som vi har i början av januari… men jag orkar inte ens öppna böckerna. Jag vill bara titta på Sunes jul på youtube och inget annat. Det är ju så otroligt bra, och pappa Rudolf är obetalbar! Jag har nog tittat på avsnittet om julavslutningen och det om pulkapappan sådär 4ggr vardera i dag. Och skrattat högt. Möjligtvis kan jag varva det med att sova och pärla. Jag har äntligen byggt ihop min pärlväv och det är faktiskt himla skoj – tiden flyger iväg. Sitter där i min nya mössa och handledsvärmare som mamma stickat till mig i julklapp(se bild). Inte för att här är speciellt kallt, utan bara för att det är så mysigt. Förutom det så fick jag glas(som Hillevi målat på), en lampskärm – made by Amanda samt en skridskokurs av pappa i julklapp. Jajemen – jag lär bli en ny stjärna på is. Att jag inte ens kan bromsa nu ger mig troligen bara större utvecklingsmöjligheter. Just det; årets julklapp. Jag blev mammas ”julklappsoffer” och fick karaoke-mikrofon som går att koppla till dvd:n. Har ingen karaokeskiva än, men jag får köpa det på rean. Helst nåt med schlager tänker jag mig. Summa summarum; Årets julklappar innebär att jag kan utvecklas till både den nya stjärnan på is och idol 2009. Eller kanske inte. Men jag gillar att sjunga, åtminstone när ingen hör, och jag hade önskat mig något som bara var roligt i julklapp. Nyttighetssaker köper jag ju själv, just för att jag behöver dom. Det är just det där lilla extra som pengarna inte räcker till.

Ikväll ska jag vara riktigt sådär tråkig. Jag vill vara ensam. Jobbar hos mina gubbar imorgonbitti så det blir en tidig kväll. Ska dippa morötter och selleri och titta på tv. Undrar just vad man har brist på om man är sugen på selleri hela tiden? Eller så är det bara för att jag tycker det låter så trevligt och gott när man äter det som är poängen, knastrar så fint:-) Kvittar kanske varför – jag skulle kunna ha bra mycket större laster än att vara sugen på selleri. Enda som saknas denna myskväll är nån som kan killa mig på ryggen – det hade gjort kvällen helt komplett. Ja, jag fattar ju också att man inte kan både vara ensam och ha nån som killar ens rygg. Men det hade faktiskt varit helt okej om personen i fråga hade varit tyst. Eller… jag kan till och med sträcka mig till att vara lite trevlig och prata en stund om jag blir killad på ryggen.

Snart Jul:-)

Jullista
Jag hittade den här listan på Lisas blogg och tänkte den skulle få igång mig lite med skrivandet.. va ju ett tag sen jag skrev. Ursprungligen kommer listan från Blondiie, som jag inte kan länka till eftersom jag är för oteknisk;-). Men man kan inte kunna allt så jag hoppas det är okej att jag kopierar listan ändå... here we go...

Har du köpt en chokladkalender?
Nä, jag har en PAKETKALENDER - världens finaste faktiskt... som mamma gjort till mig.




Om ja, har du öppnat några luckor för tidigt?
Nääää, det är fusk ju! Jag har haft tankebry ett par gånger för att jag gått och lagt mig efter 24 och funderat på om det då är okej att öppna den nya dagens paket. Men jag har låtit bli trots att jag varit sugen!

Har du hunnit med att köpa alla julklappar?
Nix, men i år är det tema budget och kreativitet som gäller så jag tänkte inte handla så många. Måste visserligen investera lite mer tid i mina ganska så ambitiösa små projekt... men ja, skolan slutar ju vid tre nästa fredag så då har jag ju några dagar på mig innan julafton.


Till vem är det svårast att köpa till?
Vet inte... det svåraste är väl just pressen att man måste hitta prylarna. Inte som att man kan lita på att man ramlar över de perfekta klapparna. Sen så hittar jag alltid så fina saker som jag själv vill ha när jag ska handla till andra;-)


Dricker du alkoholfri glögg?
Jajemen! Tycker det är supergott:-) Eller nä förresten, den heter lättvinsglögg den jag gillar... det kanske inte är samma sak?


Har det hänt att du aldrig stressat inför julen?
Jag brukar inte fatta att jag har bråttom förrän typ en vecka innan julafton, så ja... om det räknas så stressar jag väl inte övriga advent.

Hur många stjärnor ger du till årets julkalender?
Jag har missat vartenda avsnitt... pinsamt!


Vilken är den bästa julkalendern genom tiderna?
Jag gillar ju Greveholm:-)

Säg en person som du velat säga "God Jul" till men aldrig vågat/orkat eller kanske glömt?
Underlig fråga... det finns massa saker jag inte vågar säga till folk, men just God Jul tillhör inte den kategorin. Det säger jag till de flesta.


Vem är det som julpyntar hemma hos er?
JAG! Med stor glädje och entusiasm... så mycket som möjligt!

Vem klär granen och vem bestämmer hur den skall se ut? Hur SKA den se ut?
Jag har så liten lägenhet och två stora katter, så jag har fått prioritera bort granen. Men jag kompenserar upp det med så mycket annat.

Plastgran eller äkta
Äkta

Älskar du att få julklappar eller att ge bort?
Jag älskar att hitta på och ge bort... och blir barnsligt lycklig när jag får. Så ja, bägge delar.

Vill du fira julafton utomlands eller i vårt kära Sverige?
Det kvittar, det är vem man firar med som spelar roll tycker jag. Men jag gillar Sverige för då kan alla va med.

Känner du någon julstämning nu?
Oohja! Lilla lussetåget jag såg idag gav mig dessutom extra känsla.

När kom din julstämning?
Runt första advent... när jag fick min julkalender och började pynta... eller när det började lukta lussebullar på ica.

När skall man sätta upp adventsljusstakar? När är tidigast vs. senast?
Inte innan 1:a advent antar jag... om man ska va petig. Senast finns det nog inget.

När julpyntar man?
När lusten faller på helt enkelt:-)

Skickar du julkort?
Inte i år. Ska jag skicka så vill jag göra dom själv och det har jag inte haft tid med i år.

Vilken senap till skinkan?
Hehe... den som finns... jag och matlagning alltså... jag vet inte.

Viktigaste på julbordet?
Vet inte. Sill kanske.

Julmusik jag inte kan vara utan?
Gillar det mesta i julmusiksväg.

Världens bästa jullåt?
äsch.. svårt...

Julknäcke eller vörtbröd?
vörtbröd(och ja, det finns glutenfritt;-)

Vilket julgodis är viktigast? Gör du det själv?
Än så länge har jag inte gjort nåt i år... men annars gillar jag fransk nougat. Eller kanske nåt med marzipan... åh.. jag gillar många sorter, men inte för många av varje liksom.

Vilka traditioner har ni?
Julafton med släkten. Lunch hos mormor och morfar och sen resten hos moster med familj.

Färdiginslagna paket eller paket att slå in hemma?
Slå in själv, jag älskar att slå in paket. Om jag har tid åtminstone.



Pepparkakor - Lussebullar
Skumtomtar - Knäck
Ischoklad - Marsipan
Köttbullar - Prinskorvar
Julkorv - Julskinka
Lax - Sill
Revbenspjäll - Janssons frestelse
Paradis - Alladin
Rullsylta - Pastej
Glögg - Julmust
Rödbetssallad - Dopp i grytan
Ris a la malta - Risgrynsgröt
Hemma - borta?

Och slutligen....

5 fördelar med julen enligt mig:

* Värme
* Mys
* Vara med familjen
* Alla smaker, kryddor
* Förväntan

5 Nackdelar med julen enligt mig:

* Paketbyteshandel... trist att det är så mycket byteshandel över det hela.. vill ju ge till vem jag vill utan att personen i fråga känner att hon måste ge tillbaks.
* Blir ofta inte så bra som man tänkt sig.
* Kalle Anka är faktiskt inte min favorit, tycker det är drygt om jag ska vara ärlig.
* Att alla orättvisor känns extra orättvisa. De som har det sämre ställt blir ännu mer utsatta.
* Lite hysteriskt.

Så, varsågod! Skriv om din jul!:-)

Orkidé:-)

Fars dag idag, och jag har fått en ny familjemedlem. En lila-vit orkidé som jag ska vårda med allra bästa förmåga och massa kärlek. Jag har inte haft några krukväxter sen jag fick kattprinsarna, då slängde jag ut allihop av rädsla för att de var giftiga. Dessutom vet alla som haft kattbebisar att det inte är lätt att ha saker som går att välta ner i fönsterkarmen. När mina pojkar jagar varandra så far de runt i lägenheten och bryr sig inte ett dugg om ifall nåt åker i golvet. Men jag har längtat efter att ha blommor i fönsterna, det ser så mycket hemtrevligare ut så. Just idag va jag hursomhelst, för första gången på säkert en månad, nere i förrådet och rotade. Jag fick syn på en jättestor porslinskruka med rosor på. Den har stått där och väntat på att jag ska skaffa växter ända sen jag var på skattjakt i en släktings hus som skulle säljas för typ 2 år sen. Just idag stod jag och pillade lite på den där krukan och bestämde mig för att kolla vad för växter man kan tänkas ha som inte är giftiga. Är det då inte nästan läskigt att min pappa överlät en orkidé i min vård just precis idag? Jag har googlat, och det verkar faktiskt vara helt lugnt ur giftighetsaspekten också. Var nere och hämtade den där krukan nu när jag kom hem och är så himla lycklig:-) Fattar ni... överlycklig över en orkidé... satte dubbelvikt silvertejp under krukan och hoppas den inte ligger i bitar på golvet när jag kommer hem imorgon. Just i helgen har jag hittat nåt slags lugn och trivsel i att vara hemma så orkidén känns väldigt symbolisk... Hoppas känslan håller i sig. Fick rentav lust att baka och laga mat idag. Det hann jag inte, men känslan var härlig.

Igår eftermiddag blev jag till råga på allt jättesugen på lösgodis(vilket jag för en gångs skull faktiskt hade hemma, fanns kvar sen förra helgen när jag hade besök). Är man ofta sugen på saker så kanske man inte förstår hur mycket skillnad det gör, men jag blir väldigt sällan sugen. På nåt alls egentligen. Att äta godis när man är sugen är ju helt underbart. Värt att uppskattas! Jag hoppas att detta är en liten vink om att min aptit är på väg tillbaks, vilket hade varit mycket trevligt och uppskattat:-)

Nu är det sovdags för morgondagen blir grymt lång. Skola 8-16 och sedan utbildning i studentkårsarbete mellan 17.15 och 21. Det sista är frivilligt, men jag tror det är trevligt och nyttigt.

Idag är en sån dag som jag vaknade med ett leende. Helt utan ansträngning:-) Jag är bakis och tröttis, men det kvittar... hade skitkul igår! För första gången på väldigt länge så va jag på fest utan att ta hand om nån annan än mig själv. Yes! Inte som att jag gick runt och va otrevlig eller inte brydde mig, men jag liksom... va inte orolig för nån. Dessutom kände jag mig snygg för första gången på väldigt länge. Ville synas, märkas, finnas... njuter av att få känna så ibland. Fick en del bekräftelse också vilket säkert gjorde sitt till. Ska försöka behålla lyckokänslan, bädda in den i hjärtat så den stannar. Fast sådana känslor måste man underhålla också har jag lärt mig, plocka fram lite varje dag för att inte tappa bort dom igen.

Nu borde jag städa, för jag ska få middagsbesök. Ikväll kommer Elin och då blir det alltid galet. Troligtvis slutar det med att vi hamnar på nåt ställe där man kan dansa:-) Då blir det crab-dance. Eller så blir det bara prat och vin. Det är det bästa med Elin, man behöver inte bestämma massa. Vi gör helt enkelt vad vi har lust till. Men som sagt, städning var det först.

Den här veckan har varit ett enda stort villervalla, men det finns en sak som är bra mitt i allt trassel. Jag har fått rå om lillasyster minsting riktigt mycket, träffat henne nästan varje dag. Det, mina vänner... Det är lycka!

hårsnoddar och annat

Vissa dagar önskar jag att jag vore mer som Alfons. Helt fnattigt överlycklig för småsaker... som en rosa hårsnodd. Inte för att hårsnodden i sig är speciellt rolig, utan för att när man puffar på den med tassen så kanar den iväg längs golvet och man kan jaga den. Saker blir helt enkelt inte roligare än man gör dem. Är de inte roliga ändå så kan man lägga dem vid mattes fötter och gnälla lite så kanske hon kastar iväg dem så man får hämta. Jag menar inte att jag är svår att roa, men vissa dagar infinner sig inte inspirationen alls. Då kvittar det hur många roliga eller mindre roliga saker och personer man har runtomkring sig. Ja, jag är gnällig idag. Febrig igen. Jag är så förbannat trött på att vara halvsjuk och febrig och det verkar förfölja mig. Antagligen för att jag inte har tid att vila. Då blir till och med roliga saker olustiga och det är värst. Som att balen i lördags troligen inte var lika rolig som den skulle varit om jag haft lite energi och inte ont i halsen. Det var iallafall kul att klä upp sig och känna sig riktigt fin, för det gjorde jag. Bilden är lite suddig, men man ser min vackra klänning:-)

För att tänka lite positivt så har jag tack vare Nyhetsmorgon fått nys om en helt fantastisk pianist och kompositör vid namn Ludovico Einaudi. Jag är helt förtrollad. Hans musik går rakt in i hjärtat på ett alldeles magiskt sätt.

Det är alltid så svårt när orden inte infunnit sig på ett tag. Ska man sammanfatta allt som hänt eller bara hoppa över? Jag hatar att sammanfatta så det som har hänt har hänt. Känns som hela oktober ändå har legat under ett tungt täcke. Men det är helt okej, ibland behöver man vara ledsen. Bättre att känna sorg än att inte känna alls tror jag. Men nu räcker det, nu vill jag njuta av hösten. Börja på nytt med november. Halsdukar, vantar och mössa. En timma bakåt. Välkommen november!

Länge leve pulvermos!

Ja, faktiskt! Vilken strålande idé egentligen med pulvermos. Jag har aldrig tidigare förstått storheten i potatismos på pulver, men nu föll poletten ner. Det är ju bara för fiffigt när man liksom verkligen inte orkar eller har lust laga mat(dvs nästan dagligen i detta hushållet). Det är säker tokmycket nyttigare med "riktig" potatismos, men jag är övertygad om att pulvermos är bättre än inget mos. Läser man på innehållsförteckningen så är det faktiskt inte alls mycket konstgjort snusk i den heller, och den sorten med extra fiber är dessutom mjölkfri. Bingo! Jag har stått och gjort biffar i ren förvirring här ikväll, så himla huslig och duktig jag känner mig. 2 matlådor ligger och väntar på att få åka med mig till praktiken i veckan(vilket inte innebär att jag bara tänker ha med mig mat två av fem dagar.. utan jag måste vara huslig en dag till). Imorgon är första dagen, och jag är faktiskt nervös. Det är bara en vecka så egentligen hinner man bara börja lära sig alla namn och hitta litegrann innan praktiken är slut.

Fredagens kräftskiva var en trevlig historia. Den slutade med att alla utom jag, grannen och en till landade i tv-soffan när de andra gick ut för att dansa. Pulp fiction och te är lika bra som att dansa, åtminstone om man är trött. Sen att jag va så trött så jag gick hem o somnade efter en halvtimme, det är en annan femma. Lördagens Kick-off blev inte riktigt som planerat för min del då jag fick feber och sov mer än hade kul. Men... å andra sidan så var det trevligt att sova i en stuga i skogen för omväxlings skull. Sen finns det ju ipren också, så danstävlingen fick jag uppleva. Nu är det läggdags här, för imorgon blir det äventyr i riktiga arbetslivet!

Fredag

och jag fryser om näsan. Jag vet att det låter tokigt, men jag fryser faktiskt om näsan, den är väldigt kall. Idag känns allt lite bättre. Jag har lyssnat otaliga gånger på Familjen's låt "Det snurrar i min skalle" sen jag kom hem från skolan. Vi hade föreläsning om alternativ kommunikation och arbetsterapeutiskt arbete med personer med utvecklingsstörning hela förmiddagen, megaintressant faktiskt! Igår var det föreläsning om arbetsterapeutens arbete med personer med autism, asbergers och ADHD. Lika intressant det. Jag blir så glad de dagar när det känns som man hamnat helt rätt, när kunskapen man bankar in i huvudet på något sätt får en plats i helheten. När man förstår hur man ska använda den. Nu tänker jag nog inte jobba med personer med utvecklingsstörning, men däremot att jobba med personer med ADHD känns mer lockande. Eller psykiatrin. Det där med funktionshinder som inte syns på utsidan fascinerar mig, samt problemlösningen i att hitta strategier som gör att vardagen fungerar. Det handlar det ju om även vid fysiska funktionshinder, men på ett annat sätt.

Haha.. litet mellaninlägg... precis när jag skrivit att allt känns bättre så lyckades jag välta ut min mugg med varm choklad över halva skrivbordet och delar av datorn. Så klockrent! För en stund sen hade jag förmodligen börjat gråta om det hänt, men just nu är jag så lättad för att jag bokat sovplats för mig och Amanda på ett hostel i Oxford så allt annat är småpotatis. Vi fick förresten ut tentan idag, den som ska va inskickad på fredagen den 3:e, men då är jag i Oxford. Tanken är att jag ska vara färdig med den redan på onsdagen eftersom vi åker då. Jag får jobba som fasen på helgen där, och klarar jag inte tentan så är det inte värre än att jag får komplettera.

Nu ska jag ta och samla ihop mig lite, duscha och knata ner till grannarna på kräftskiva. Jag tänker inte äta några kräftor, men bröd, paj, ost och marängsviss, det tänker jag äta:-) Ska dock ta det superlugnt ikväll, för jag tror jag håller på att bli sjuk och imorgon till söndag är det kick-off med styrelsen.

kaos

I mitt lilla huvud. Ja, det känns verkligen som KAOS. En miljon saker jag behöver fixa och komma ihåg. Det är som om hela hösten är fullplanerad, och jag vill så hemskt gärna vilja få in just bara en viktig sak till. Vardagspyssel behöver jag också ha tid till, men en stor grej vill jag planera in, en helg vill jag hacka loss ur kaoset och det ska jag göra. Hur nu det ska gå till. Varannan minut är jag nästan panikslagen för att jag inte kommer orka med hösten och varannan så känns det hanterbart. Jag börjar få ont i halsen och känna mig tung i huvudet också, hoppas jag inte blir sjuk just nu. Att det ser ut som en orkan dragit fram här hemma ökar också min känsla av oreda och jag anar att jag måste ta itu med det innan jag kan få någon ro i kroppen.

Åhhh... just idag vill jag faktiskt mest gömma mig under täcket. Inte under sängen för där är alldeles för mycket dammråttor och hårtussar från katterna för tillfället.
Det jobbigaste är att det lilla ordet -NEJ, om jag hade använt det bara några fler gånger i månaden så hade jag inte varit i den här situationen. Jag har verkligen urdålig uppfattning av hur mycket jag orkar och kommer alltid på det för sent. Därför vågar jag inte heller klaga, det är ju ingen som tvingat mig till något. Nu har jag precis fått reda på att jag nog (äntligen) kommer få gå den där kursen i TAKK(tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). De som känner mig vet att jag verkligen längtat efter att få gå den så jag är överlycklig och hoppas jag får platsen samtidigt som jag lägger pannan i djupa veck och undrar hur tiden ska räcka till. Jag är skitstressad över att jag inte vet vart jag och Amanda ska bo i Oxford heller. Har kollat runt lite men jag vet inte. Mina ängsliga nerver vill veta vart vi ska bo så jag kan se fram emot resan sen. Nu är jag bara orolig.

Vilket fantastiskt positivt inlägg detta blev... hm... jag ska laga potatissoppa till kvällsmat, det är trevligt! En av mina favoriträtter och definitivt min favoritsoppa. Det är bra med höst, då blir man sugen på soppa igen:-) Men föst ska jag verkligen försöka röja lite här och läsa några sidor inför föreläsningen imorgon. Så kanske jag kan slappna av lite mer sen.

Rädsla

Man får vara rädd... faktiskt. Så länge man är modig och gör sitt bästa. Ganska ofta känner jag mig som Nasse, oroar mig för hjärnspöken, funderar och är ängslig. Men har man då en Nalle Puh att hålla i handen så är det åtminstone lättare att vara modig. Och det har jag:-) Ikväll har jag och Puh lagat mat tillsammans. Köttbullar, potatis och mycket brunsås.. Lika bra som hållon och havregryn, bättre faktiskt. Sen kollade vi på tv och bara hade det bra. Min egna lilla Nalle Puh och jag. Det fina med Nasse är att han kan ta hand om Puh ibland också. Ibland behöver nämligen även björnar vila huvudet i någons knä och bli pillad i håret.




"Nasse är Nalle Puhs räddhågade vän. Trots sin rädsla för överhängande faror är han sina vänner trogen. Nasse är väldigt engagerad i heffaklumpsjakten även om han är hiskeligt rädd för detta stora hjärnspöke. Nasse trivs bäst då han är ute med Nalle Puh i skogen och känner tryggheten av hans hand. I skogen finns det många vackra blommor som Nasse tycker om - och hans favoritmat dessutom; hållon och havregryn."

Hösthjärta

Hösthjärta
imorgon tar jag dig i handen när vi går
låter halsduken krama om mig
ber dina vindar rufsa runt
göra stora virvlar
i mitt hår

håll mig sällskap
blinka ditt septemberljus
blås kalla vindar
genom alla snår
fina höst
ta mig i famnen
måla kinder röda
där jag står

pärlregn på stora kappor
glödande värme från dina löv
älskar din trygghet
rödvackra Hösthjärta
vi går tillsammans
Du och jag

/Linnéa 2007


Jag älskar hösten, den härliga friska luften, halsdukar, värmande temuggar, ljus och mysiga filtar. Bästa är lukten av höst. Jag sover helst med fönstret lite öppet så när jag vaknade i morse stod termometern på 17 grader innomhustemperatur istället för sådär 23. Torsten tyckte nog också det var lite kyligt för när jag gick upp ur sängen så byggde han sig en liten koja under täcket(se bild). Bara svansen sticker fram. Han är hemskt förtjust i att gömma sig i saker, knöla in sig bland mjuka saker eller i väskor och lådor. Krypa in bland mina kläder i garderoben.

Hemma ser just nu ut som ett råttbo, och även om jag inte är speciellt ordningssam så måste jag erkänna att det stör mig. Tanken är att jag ska ta tag i det idag, tvätta ska jag också. Att jag varit ute både fredag och lördag kväll och mer eller mindre bara klivit ur mina kläder i små högar i lite här och där gör också sitt till för stökighetsintrycket. Jag misstänker att bara jag plockar upp lite på golvet så kommer här genast vara lite trivsammare. Sen vore det kanske inte helt fel att plugga lite om hjärnan, autism och utvecklingsstörning. Det är med andra ord en typisk söndag. En sådan dag när man kan fixa allt som måste göras men inte hunnits med under veckan, en förberedelsedag för veckan som kommer. Till skillnad från många andra så lider jag inte av söndagsångest inför kommande vecka. Jag tillhör de lyckligt lottade som tycker det är mysigt med söndag och som oftast ser fram emot en ny vecka.

Nästa helg är det kick-off på Lillsjödal med styrelsen. Ännu närmre i tiden, imorgon, ska vi göra färdigt våra vetevärmare i skolan. Det är trevligt. Och JA, det ÄR en högskoleutbildning jag går på, det har med anpassning av aktiviteter att göra. Aktiviteten trycka på tyg - som man kan lägga på en väldig massa olika nivåer. Nästa vecka är det auskultation och jag ska vara på vuxenhabiliteringen i Helsingborg. Längtar!!!

On my way...

Jag har en tendens att snöa in på låtar jag tycker om, lyssnar på dom på repeat, om och om och om och om igen.... oftast handlar det om låtar som går rakt in i hjärtat och påminner mig om något eller någon jag tycker om. Igår skickade en vän låten "on my way" från filmen Björnbröder till mig. Jag blir helt lycklig av den, den är så söt så jag ler varje gång jag hör den! Tänk vad lite det krävs för att man ska känna sig helt lycklig inombords, och tänk vad magiskt det är med musik.

"Tell everybody I'm on my way
New friends and new places to see
With blue skies ahead yes
I'm on my way
And there's nowhere else
that I'd rather be
Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
And I can't keep this smile off my face

'Cause there's nothing like seeing
each other again
No matter what the distance between
And the stories that we tell
will make you smile
Oh it really lifts my heart
So tell 'em all I'm on my way
New friends and new places to see
And to sleep under the stars
Who could ask for more
With the moon keeping watch over me
Not the snow, not the rain
Can change my mind
The sun will come out, wait and see
And the feeling of the wind in your face
Can lift your heart
Oh there's nowhere I would rather be"

Det var en bit av texten det... Så barnsligt enkel på nåt vis, men samtidigt fångar den både känslan av att vara här och nu och det fina i vänskap tycker jag. Njuta av nuet även när man är påväg, känna vinden i ansiktet... det är sannerligen inte en självklarhet att man kommer ihåg det.

Om en liten stund ska jag gå till simhallen för att vara med lilla prinsessan rosenknopp på simhopp. Det är en energikick kan jag lova, är det någon som kan få mig att skratta så är det hon. Dessutom går det inte att vara annat än här och nu när man är med henne.

En massa vilja...

Tänk så mycket man vill lära sig, eller jag iallafall. Det finns så många saker jag skulle vilja kunna så jag blir helt trött i huvudet bara jag tänker på det. Periodvis är det så. Jag vill så mycket så jag inte slutför något alls för att det blir helt ouppnåeligt. Projekt, jag älskar projekt, men har inte speciellt mycket tålamod utan vill kunna direkt. Det är lite lustigt när man tänker efter, jag har ett enormt tålamod och acceptans med andra människor. Allra mest med barn och äldre. Djur framkallar samma sak, jag är lugn som en filbunke och ger inte upp.

Antingen har jag 1000 bollar i luften, eller inga alls. Just nu är det 1000. Nästan osunt många. Jag tog hem min fiol förra veckan och min flöjt denna veckan. Det är ett av mina projekt. Jag har saknat musiken och att spela, men blir irriterad för att jag inte hållt igång det och inte är lika duktig som förut. Jag hatar när det inte låter som jag vill. Noter, nu vill jag lära mig noter.. Teckenkommunikation är ett annat projekt jag sysslat med ett tag. Eftersom jag inte fick gå kursen på hab så får jag kämpa på egen hand med datorspel och dvd-filmer. Kom igång med teckensång... skrubba lille brummelman med tecken. Igelkott, ´jag tycker om dig´ och truck med tecken. Det är inte enkelt, men det går om man är envis. Jag är envis. Healingkursen har jag nu gått och den gav mig enormt mycket. Det sköna är att jag inte känner att det är läge att gå vidare med det än, jag behöver låta det landa och öva. Men det är just det, öva, hålla igång. Jag tycker det är underbart, det är rogivande och skönt, men man måste ta sig tid till det också.

Jämte allt detta har skolan kommit igång. Med detta kommer styrelsen som jag också gett mig fan på att engagera mig mer i. Lära mig mer om. Jag saknar förutom det, att jobba med ätstörningsfrågor, föreläsa... och så har jag ju extrajobbet som avlösare. Som jag älskar.
Livet i övrigt då...? vänner, träning, fester, tvätta, diska, kattpojkarna.. Läsa böcker, pärla. Allt jag vill. Bara vara kanske? Det blir helt plötsligt också mer av ett måste... det som jag önskar att jag kunde ta hand om på den tiden som blir över. Men om det inte blir någon tid över, hur gör man då?

Det värsta är att jag inte vet vad jag vill göra för MIN skull, och vad jag gör för andras. Jag hatar att känna att alla önskemål virvlar okring mig utan att jag har nån ordning, att känna förväntningar på mig som jag inte vet om de är mina eller andras. Jag vill bara stanna upp alltihop och sortera. Välja ut vad jag hinner och orkar, eller ännu hellre att någon annan väljer åt mig. Hjälper mig att säga stopp. Det är just det där med allt eller inget - var finns balansen? Jag inser att det är lite komiskt, att jag som ska bli arbetsterapeut -hjälpa andra med balans mellan aktivitet och vila- har noll koll på min egen. Människan mår bäst av att vara aktiv, javisst, men inte överaktiv.

Jag vet hur det slutar när man inte stannar upp, och det är inget jag vill uppleva igen. Jag har en önskan att gömma mig under täcket eller bakom några motsvarande beteenden, slippa ta ansvar för mig själv. Men jag vet att det är omoget och inte hjälper. Ibland hatar jag att vara vuxen, vara tvungen att ta hand om mig. Känna efter och prioritera. Jag vill vara 5 år och att någon annan säger åt mig att det där går inte ihop - såhär gör vi istället. Nu måste jag ju tänka ut det själv, sätta egna gränser. Bestämma att det här går inte, man orkar inte hur många roliga saker som helst - även om de är just roliga och självvalda. Ofta tänker jag på hur glad jag är att vara frisk, kunna ägna mig åt att LEVA. Göra allt jag vill, inte vara låst i massa ångest och tvång. Men det finns jobbiga saker i att vara frisk också. Jag hade någon illusion om att allt skulle bli så väldigt lätt när man blev frisk. Visst är det lättare att ha energi till att ta tag i allt som är jobbigt. Men livet är inte lätt, det är det inte för någon. Man kan välja att gömma sig och fly från problemen, och vissa dagar är det mer lockande än andra. Det är inte en väg jag kommer välja igen, men jag kan sakna "tryggheten" och instängdheten i att leva efter sjuka regler. Upplevelsen av att inte ha några val.

Present is a Gift

Det händer mycket i mitt liv, mest positivt, men jag har aldrig förut varit så förvirrad som jag är nu. Jag behövde tappa fotfästet, det finns inget annat sätt, men fan vad läskigt det är. Att vara i sina känslor. Då är det tur man har vänner, och det har jag. Så grymt underbara vänner.

I förrgår träffade jag J(och jisses vad jag saknat henne när hon vart bortrest), hon hade sett Kung Fu Panda och delgav mig ett citat därifrån. Jag bara älskade det så därför ska jag dela med mig av det här också, trots att jag själv inte sett filmen.
"The past is history; the future is a mystery; the present is a gift; that's why you call it present".
Det är ju bara så himla bra!!! Det ska jag ta med mig:-)

Ikväll blir det kräftskiva. Till saken hör att jag inte vet hur man äter en kräfta, jag har som mest haft en kräfta liggande på tallriken utan att vilja ta isönder den. Jag tyckte det var imponerande att ha varit på så många kräftskivor utan att ha ätit en enda kräfta(bortsett färdigskalade). J tyckte inte det var ett dugg imponerande, snarare bedrövligt, så hon ska lära mig äta kräftor ikväll. Jag betvivlar att det blir med önskat resultat, men man ska aldrig säga aldrig.

Mina mystroll

Mina egna älskade lurvtroll... inte så konstigt att jag längtar efter att krypa ner hos dom egentligen, burra in näsan i deras mjuka magar och bara vara. Mysa. Ovillkorlig kärlek.

Det är lite som att livet går på sparlåga här idag. Jag är verkligen skittrött och det stör mig. Katterna är också trötta och ligger o sover som utslagna kämpar i min säng. Jag funderar lite på att tränga mig ner där också och sova en stund med dom, men det känns så... slött. Har satt upp lite fina kort längs ett sidenband på en av mina garderobsdörrar så lite har jag fått gjort idag trots allt. Blev himla nöjd, tycker om att ha fina saker på väggarna. De rosa/röda korten med prinsessor köpte jag i Gbg för ett par veckor sen, och jag vill inte riktigt skicka iväg dom. Inte när jag blir såhär glad av att ha dom på väggen här hemma. De är gjorda av Malin Leijonberg. Den lilla texten om att varje kvinna är en vardagsprinsessa som är tryckt på baksidan får mig att le stort var gång jag läser den:-) Det svarta kortet har en vän gjort, Ella, en riktig konstnär är hon. Jag o mamma var och hälsade på henne på Unikum för några år sen, ett ställe väl värt ett besök. Det är en Konstskola för vuxna med lätt utvecklingsstörning och den ligger i Simrishamn. Jag har nog aldrig varit så "fångad" av en utställning som av den vi såg när vi hälsade på där. Alla konstnärerna hade sin egna stil, och det var så mycket själ i verken. "Love takes time" står det på kortet. På det lila pappret som hänger underst har jag själv skrivit "Jag är alltid beskyddad", affirmationen jag fick med mig från healingen förra veckan. Jag är mycket för att ha saker som betyder något för mig hängandes på väggarna o kylskåpet här hemma, så jag ser dom riktigt ofta. Det får mig att må bra.

Att få vara missnöjd

Jag funderar på det där med utseende, att vara nöjd med sitt utseende. Jag har länge sett det så svart eller vitt, friskt eller sjukt. Friskt har i min värld varit att vara helt tillfreds och nöjd med sin kropp och utseende, och innan jag nått det är jag inte färdig. Det var så det skulle bli! Jag har kämpat och kämpat, tills jag nu plötsligt inser... jag kommer aldrig hamna där. Det är bara en illusion om friskhet, precis som att man kan vara olycklig oavsett om man är frisk eller sjuk. Friskhet medför inte automatiskt lycka och förnöjsamhet. Finns det någon som verkligen känner sig helt nöjd alla dagar? Oavsett om hon är frisk eller sjuk. Knappast, skulle jag tro. Helt orealistiskt när jag tänker efter.

Jag har varit livrädd för att klaga på något på min kropp, för att det känts som jag måste bevisa att jag inte längre är sjuk. Ungefär som att jag tänker att jag aldrig får tacka nej något ätbart för att eventuellt beskyllas för att hålla på att bli anorektiker igen. Trott att jag måste bete mig överfriskt för att undanröja alla tvivel. Så inser jag nu... på samma sätt som jag insåg att jag inte har några skyldigheter att äta upp när jag är mätt, får lov att tacka nej när jag inte är sugen på nåt... att jag får dessutom visst klaga på mitt utseende. Inte bara det, jag får dessutom ha komplex. Jag får lov att tycka jag har tjocka lår, jag har samma rätt som vem som helst att tycka det utan att det är för jag är sjuk. Det låter som en skitsak, men det är faktiskt en befrielse! Jag har inte vågat klaga på min kropp för att jag inte velat bli sjukstämplad, medans jag tyckt det varit helt okej att andra klagat. Bara för att de inte varit sjuka. Jag har inte vågat säga om jag en dag har en svullen mage och känner mig plufsig, för att jag inte vill verka fiska efter bekräftelse om att jag är smal. Det är inte det som är grejen, jag vill också få säga att jag är missnöjd när jag är det. Jag är inte skyldig någon annan att vara överfrisk för att inte oroa. Att vara frisk innebär inte nödvändigtvis att älska hela sin kropp, älska sin vikt. Det räcker att acceptera, inse att såhär ser jag ut och det viktiga är hur jag mår. Jag har tänkt på det ett par veckor nu, sen L skrev att jag inte behöver älska min friskvikt, det räcker att acceptera den. Så är det ju. Man är inte alltid nöjd, varken jag eller någon annan, men det räcker att acceptera det. Fokusera på att må bra och acceptera istället för att sträva mot perfektion(vad nu det är). Allt är inte svart eller vitt, och gråzonen är helt okej. Att vara frisk är inte att alltid vara nöjd, precis som att det inte är att alltid vara lycklig. Man kan vara både missnöjd och ledsen, men likförbannat vara frisk.


Jag ska inte sätta igång och gnälla över allt som kunde varit bättre bara för sakens skull, men det är skönt att inse att jag också får lov att vara missnöjd ibland. Precis som alla andra. Att det inte gör mig mindre frisk.

bildbevis:-)

Hillevis tatuering.
Förlåt Hillevi för att jag skrev fel igår,
vänster höft skulle det såklart vara.






Amandas tatuering, den jag har skrivit... den är på handleden om det inte syns:-)






Så min egen, den som Amanda har skrivit!

Tatuerad!

Japp, så va man med tatuering igen då:-) TACK, L, för att du förvarnade mig... det gjorde verkligen skitmycket ondare på ankeln än på magen... hade jag inte varit förberedd så hade jag nog fått en liten chock. Jag med min höga smärttröskel klarade det ändå, men jag blev förvånad att det kunde vara sån skillnad! Men nu står det alltså "I'll follow you into the dark" där på ankeln... med lillasysters personliga handstil, ganska enkelt och flickigt i perfekt Linnéa-stil. Myggan valde att placera sina ord i en cirkel på handleden med en stjärna som knöt ihop orden... det var lite meckigt för mig att skriva i en cirkel, men snyggt som tusan blev det, lite rockigt. Och det syns att det är jag som skrivit:-) Vippsen har sin vid högra höften, indisktinspirerat blommönster som bas och orden skrivna i en mer romantisk kvinnlig stil ovanför. Ska lägga upp bilder på alla tre sen. Det häftiga är att de blev så himla personliga alla tre, trots att det var samma ord. Tatueraren hade en väldigt bra känsla för vad som skulle bli snyggt och vilken typ av personer vi var, en sann människokännare.

Jag har varit på ett helt fruktansvärt osocial senaste dagarna, det är inte likt mig. Inte som att jag inte klarar att umgås, och ingen behöver känna sig oönskad... men jag blir nästan lite rädd när jag inte längtar efter sällskap, när jag vill stänga in mig och vara helt själv. Skulle kunna sova hela dagen om jag fått. Det får jag ju, men inte för mig själv- det verkar inte helt sunt att bara sova. Jag försöker aktivera mig lite lagom. Idag har jag exempelvis varit i Malmö och hälsat på en av mina finaste vänner, det var välbehövligt! Vi gjorde fruktsallad och pratade, pratade, pratade...

En ny och ganska cool upptäckt jag har gjort är att jag tycker om helt andra böcker än jag trott att jag tyckt om. Förut har jag trott att jag bara gillar verklighetsbaserade böcker, sådant som berör för att det handlar om faktiska, näraliggande levnadsöden som går att relatera till. Sådana som får hjärtat att snörpas ihop och tårarna att rinna, samtidigt som de gett perspektiv på ens egna tillvaro. Det finns alltid de som har det sämre, vilket fått mig att skämmas för att jag inte alltid tar tillvara på hur bra jag har det. Frågan är om det verkligen gör mig till en bättre människa att läsa och känna med dessa stackars människor?! Det är som att jag dras till saker som får mig att må dåligt och känna skuldkänslor, och det stör mig! Jag ser mönstret först nu. Att läsning förknippas med sorg och dåligt samvete har gjort så jag slutat läsa, inser jag. Det har antingen varit sådana böcker eller faktaböcker som är "nyttiga" på sitt sätt. Nu fattar jag att det finns en sida till av det hela... jag tycker visst om böcker av sagokaraktär, och böcker med historiska inslag.. Jag menar inte att de är onyttiga, de behövs ju också... märker jag nu. Helt plötsligt längtar jag inte efter att boken ska ta slut. För ja, det brukade jag göra förut. Räknade ner sidorna för att känna tillfredsställelsen i att ha tagit mig igenom en hel bok. Jag kan rymma in i en helt annan värld, och jag bara älskar det! Nu har jag läst ut "Gudarnas Dotter" och precis börjat läsa "Avalons Dimmor". Jag har alltid sagt att jag inte tycker om deckare, men kanske ska jag ta det lite försiktigt med sådana uttalanden. Kanske öppnar sig en helt ny värld där med... Jag tror det inte, för jag är så fruktansvärt lättskrämd och blir så rädd att jag knappt vågar sticka näsan utanför dörren när min fantasi sätts igång på ett sådant sätt... men man ska aldrig säga aldrig förstår jag nu:-)
Jag tror inte att jag kommer sluta läsa de smärtsamma skildringarna av livsöden, men nu kommer jag mixa litegrand... Blanda olika kategorier, och framförallt; inte sluta läsa igen.

Pärlor

Jag är verkligen i pysslartagen för tillfället. Vet inte vart lusten och inspirationen kom ifrån, men mina händer bara längtar efter att pärla, måla, greja... och det är underbart! Jag har saknat det något enormt, att vara sugen på att pyssla. Känner jag ingen inspiration så är det helt lönlöst att ens försöka. Nu kan jag däremot vara helt absorberad i timmar, och det är det bästa. Att vara så närvarande i det jag gör att jag glömmer allt annat, uppleva flow. Jag hade ingen kedja som passade till citrin-stenen jag köpte häromdagen, så jag fick helt enkelt göra ett halsband att sätta den i. Är faktiskt skitnöjd med resultatet(se bild), gillar att det blev så oregelbundet... det är så jag vill ha det.

Jag vaknade 12 idag, för första gången sen jag var typ 15år. Jag vaknar vanligtvis tidigt, oavsett när jag somnat, men inatt sov jag som klubbad. Vaknade inte ens av att mamma försökte ringa mig, trots att mobilen låg bredvid sängen. Antar att jag helt enkelt var både nöjd, lugn och helt utmattad. Hade en kanonkväll med syrrorna igår och somnade med ett leende på läpparna. Före utgången var vi hemma hos mamma och pappa och åt krabba, en verklig upplevelse. Jag har inte ätit krabba förut, men var helt inställd på att ge det ett ärligt försök. Till saken hör att jag i allmänhet inte är jätteförtjust skaldjur och jag har aldrig ens ätit en kräfta("på riktigt" så att säga... färdigskalade kräftstjärtar borträknat) trots att jag varit på några kräftskivor. Krabba känns ännu mer avlägset, men igår var det då premiär. Nu har jag testat det, och jag tror ärligt talat att jag hade varit lika glad åt att bara äta osten och brödet som vi hade till. Jag är definitivt ingen gourme... det är bara att konstatera... och tålamodet och pillet som krävdes för att få ut nåt alls ur skalet var bara irriterande. Kladdigt. Det är alltså lite bortkastade pengar att köpa krabba till mig. Efterrätten föll mig mer i smaken, björnbärspaj! Efter denna prövning hade vi förfest hos lillasyster och sedan tog vi oss in till stan. Vi hamnade inte där vi planerat att hamna eftersom vakten där var tjurig. Vi landade på Ariman istället och hade faktiskt riktigt trevligt! Jag har aldrig vart där på kvällen förut, men det var superkul musik och jag var ju i trevligt sällskap:-)

Trots sovmorgonen har jag gått som i en dimma idag. Mår inte dåligt, men är seg. Somliga dagar riktigt njuter jag av att vara ensam, idag är en sådan dag. Jag är en väldigt sällskaplig varelse, men jag behöver verkligen egentid. Har varit hemma och myst med katterna, bara skräpat runt. Ett litet ryck fick jag och cyklade in till stan och panduro. De hade fortfarande rea så jag fyllde på mina pärlförråd och köpte lite annat. Haha, tro det eller ej... men jag har redan börjat planera julklappar. Man får passa på när det är 70% rea och man känner sig kreativ.

Nu ska jag bara vara... vara ensam, läsa i min fängslande bok(Gudarnas Dotter). Njuta av min alldeles egna, osociala, lördagskväll:-)

Ett steg mot ett mer planerat liv

Jag har fått ganska mycket gjort idag faktiskt. Det är trevligt med lediga dagar:-) Träffade både en gammal jobbekompis och småsyrrorna över en kaffe och sen bar det vidare till malmö. Det är som om vi är lika gamla nu.. syrrorna och jag. När man var liten var 2/4 år ganska så mycket, men nu är det inget alls. Vi fick tid till att få gjort tatueringarna på måndag och det känns jättebra! Min ska få vara på högra ankeln har jag bestämt nu. Bästa är att vi kommer ha samma motiv(text) alla tre, fast på olika ställen på kroppen. Det är lite magiskt!

Efter fikan tog vi tåget in till malmö för att jag fick ett ryck och var helt jättetvungen att besöka "sök & finn" för att köpa mig en citrinsten. Jag har ju nästan inga gula kläder, så den här lilla stenen i ett halsband kanske kan hjälpa mig med balansen i solar plexus tänkte jag.

"Citrin (kallas även solstenen). Det är en glad och positiv sten som stimulerar oss att se det ljusa i tillvaron och kan inte absorbera negativitet. Den hjälper oss att komma till uttryck i sociala sammanhang, ha roligt, skratta och leka. Den kan bäras som amulett för att stärka självförtroendet och tilliten till den egna förmågan att skapa och vara. Även bra att ha när man ska göra affärer.
Chakra: Solar plexus
Färg: Gul, från blekgul till gyllengul, honungsfärgad eller mörkt orange med gnistrande inklusioner."

Jag fick dessutom tag i en liten kalender, något jag saknat senaste månaden. Har försökt öva minnet och komma ihåg allt jag ska göra, men tja.. det är bara att konstatera; jag har ett guldfiskminne. Eller så är det bara så att mina tankar ofta är uppe i det blå... hur som helst kan det ju vara bra att skriva ner somliga viktiga saker som man bara inte får glömma.. för att undvika irritation liksom! Jag hittade en liten rosa(haha... otippat va!;-) kalender som jag tyckte om. Inte helt praktisk kanske, men ack så snygg!

Nu är jag helt slut... sitter och laddar för sista jobbedagen imorgon. 7-16, mitt favoritpass:-) Gjorde en riktig fullträff och satte mig och åt framför supersize vs superskinny alldeles nyss... vilket gjorde mig lite illamående! ändå kunde jag inte låta bli att titta... finns det nåt sämre program egentligen? Ja, jag får ju skylla mig själv som kollade på det, men av nån anledning har jag svårt att låta bli. Hon Gillian rent av avskyr jag och rump-jakten är alldeles överfånig. Idag var det utöver det vanliga dietskiftet, en anorektiker som blev intervjuad som avskräckande exempel på överdriven bantning. Jag kunde inte låta bli att känna med henne. Jag tyckte uppriktigt synd om henne som slängt bort hela sitt liv på nåt så totalt meningslöst, hon var ju alldeles förstörd. För en gångs skull framgick det hur oglamoröst ätstörningar verkligen är, hur det stjäl hela livet. Att svält inte ger en modellkropp utan en utmärglad, trasig kropp där skinnet är fnastorrt och håret ramlar av. Bristen på "hull" som gör det jobbigt att sitta för att sittbenen inte har nåt skydd. Fast det blev kluvet att hon ville vara ett avskräckande exempel samtidigt som hon uppenbarligen inte tagit tag i sin egen situation. Hon satt och berättade om all smärta och allt anorexin gjort med hennes kropp och liv... Jag tyckte det blev som att samtidigt som hon själv inte strävade mot friskhet så tyckte hon att andra skulle göra det(hon kanske kände att det var hopplöst för hennes del, men frågan är då hur hon tror att andra ska en annan chans?). Jag kollade inte så noga så jag kan egentligen inte uttala mig, men jag undrar just om det skulle hjälpt mig avskräckande när jag var sjuk eller påväg att bli sjuk.

"Jag är alltid beskyddad"

Jag sitter och funderar på healingen jag var på igår. "Jag är alltid beskyddad" var en av det viktiga sakerna jag fick med mig. Det är nog dags att sluta vara rädd, börja lita på att jag kan vara trygg. Jag fick med mig några andra saker också, som jag ägnat natten åt att fundera på. Jag kunde väldigt snabbt ta beslutet att jag vill gå reiki 1 kursen också, det känns som det är så det ska vara. Känner att jag egentligen hade tagit beslutet redan innan jag gick dit igår, men jag var rädd. Rädd att misslyckas.

Jag har börjat pyssla igen. Satt och pärlade häromdagen, och igår gjorde jag en inflyttningspresent till lillasysteryster. Nu väntar jag bara på datum för inflyttningsfesten;-) Märker hur mycket jag älskar att sitta och pyssla, jag tappar bort både tid och rum och stänger av allt annat. Igår satte jag igång vid tio och sen kom jag tillbaks till verkligheten klockan ett. Tiden hade flugit iväg och jag fick slänga i mig ett par mackor innan jag fick stressa iväg hemifrån. Önskar bara att jag hade haft lättare att komma igång. Idag blir det dock inget pysslat, har vart iväg precis hela dagen och är alldeles slut nu. Jag tycker om att jobba, men just 13-20(alternativt 12-21) tycker jag är skittrista pass! Jag är ju ändå uppe hyfsat tidigt, men kommer inte igång med nått vettigt innan jag måste åka. Då börjar jag hellre 7 och har kvällen ledig. Nu kom jag iväg till blodcentralen idag, så just idag tog jag vara på tiden, men det var ett undantag. Annars blir det oftast bara att jag slarvar runt hemma. För första gången i mitt blodgivarliv(haha, inte så långt visserligen, men ändå) så blev jag helt yr o fick åka karusell i stolen. Det vill säga fötterna fick åka hiss upp i luften så jag inte skulle svimma. Det var en upplevelse!!! Efter ett glas juice och långsam återhämtning var det bättre och jag var aldrig orolig egentligen. Tror det var mycket stress som spelade in, jag skulle med en buss till jobbet och hade räknat lite väl optimistiskt på tiden som skulle gå åt på "blodtappen". Jag blev nästintill stött när tre olika sköterskor frågade om jag ätit ordentligt innan... klart jag hade, vad tror dom liksom... ska det aldrig försvinna, misstänksamheten över att man inte ätit funderade jag. Sen tänkte jag efter, det har ju inte med det att göra. Så frågar de givetvis alla som håller på att svimma. Det ÄR ju av betydelse att man äter ordentligt innan och efter man lämnat blod, så det var ju inte nåt misstänksamt mot just mig. Jag log vid insikten att jag fortfarande går till försvar när någon "anklagar" mig för att jag inte ätit som jag ska, när jag faktiskt har det. Att jag inte kan ta det som ren omtanke utan att behöva tänka först. Dessutom hade de en poäng, jag hade ju ätit ordentlig frukost, men det var typ 3 timmar innan jag skulle ge blod. Kanske nåt att tänka på till nästa gång, en banan innan hade nog inte skadat. Man lär sig nåt nytt varje dag!

Blodgivare

Vaknade idag av ett sms från Blodcentralen. De har brist på min blodgrupp och vill jag ska komma så snabbt som möjligt. Varje gång jag har gett blod så sätter jag igång att vänta på nästa gång jag ska få gå dit. Jag tycker det är underbart att få lov att göra en så liten sak som kan hjälpa någon annan så mycket. Det var en av de drivande orsakerna för mig till att gå upp i vikt, jag skulle få ge blod! Man måste väga över 50 och vara frisk för att få lov att ge blod nämligen. Nu låter det som att jag är genomsnäll och bara vill hjälpa andra, men det är en skön känsla att kunna hjälpa på riktigt... Då är det ju faktiskt lite egoistiskt från min sida också. Sen skulle jag önska att någon annan gjorde samma sak för mig om jag behöver blod någon gång. Till saken hör att jag inte har några besvär alls av att ge de där decilitrarna så det finns absolut ingen anledning för mig att låta bli. Jag är inte rädd för nålar(dessutom är de skitbra på att sticka utan att det gör ont, de har ju övat massor), jag blir inte svimfärdig av att bli av med den lilla mängden blod och har alldeles utmärkta blodvärden. Det enda jag ger är lite tid, och då snackar vi nån halvtimme, en tid jag lätt skulle kunna slösa bort utan att göra något tillexempel framför datorn. Så för mig är det ett lätt val. Dessutom tycker jag det är mysigt att gå dit, bli lite ompysslad av de rara sköterskorna som serverar saft och småpratar lite med en. Sen får man ju fika efteråt också:-) Jag hade planerat att gå dit imorgon redan innan jag fick sms:et, men nu överväger jag att gå dit redan idag. Det blir hursomhelst en tur dit antingen idag eller imorgon!

Nu ska jag sätta igång med lite vardagspyssel, sånt som är perfekt att göra när man är ledig mitt i veckan. Ska ringa Claes Olson o se om de har ljusslingan jag behöver till sänghimmeln jag syr. Sen ska jag försöka laga lite mat också, man får ju passa på när det inte är så varmt. Jag hoppas aptiten komer tillbaks med den lite svalare luften.

Busväder

En tanke... konstigt egentligen att det heter oväder förresten... det är ju så mycket väder det kan bli. Då borde det ju heta bara väder när det är sol... eller när är det bara väder? Eller tänker jag tokigt och har missat nåt nu...?
Busväder är nog det bästa ordet i min smak nu när jag tänker efter. Det talar ju om att det är lite oberäknerligt men uppfriskande härligt:-) Busväder, ja, det är det vi har i Lund idag.

Sommaroväder

Regnet slår mot rutorna, det rasslar mysigt i träden och jag fullkomligt älskar det! Tycker det är så mäktigt med blåst, allra helst att vara ute i den och känna den ta tag i mig. Jag tillhör dem som inte är ett dugg ledsen att den klibbiga värmen försvunnit för ett tag, jag njuter nu när jag orkar tänka och röra mig utan att bli alldeles svettig. Att jobba i helgen var verkligen ingen höjdare, visst trivs jag, men det var så varmt! Alla blir påverkade och lättirriterade, att duscha någon blir ett helt projekt när duschrummet blir som en ångande bastu. I morse när jag skulle vakna var det inte lätt att gå upp och komma iväg till jobbet. Det är som att nu när det var lite svalare så tas all förlorad sömn igen. Katterna är precis lika utslagna. Vi sov faktiskt en stund när jag kom hem i eftermiddags också:-)

Efter jobbet var jag och lillasyster och hälsade på mellansyster i hennes nya lägenhet. Hon flyttade hemifrån igår. Jag blev så glad att hon verkar trivas, hade närapå lite ångest å hennes vägnar eftersom jag själv tyckte det var så jobbigt att flytta hemifrån. Jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Konstigt egentligen, jag som tycker om att vara själv, men den här förändringen från 5 personer i en trea till 1 i en etta... tystnaden. Egentligen har det nog mest att göra med att jag jag mådde fruktansvärt när jag flyttade, något som varken hade med lägenhet eller andra att göra. Det var nog bara så tungt alltihop, men jag förknippar det med flytten då det hände samtidigt. Jag hade glömt mycket av det, eller kanske förträngt, hur jag mådde. Nu när Hillevi flyttat så minns jag. Ångestattackerna, hopplösheten, förtvivlan. Hoppas jag aldrig hamnar där igen! Hon i sin tur verkar må gott av att bo själv och jag småler lite åt kaoset vi hade vid lunchen idag. Inte lätt att handla till en lunch då man inte vet vad som finns att tillgå. En Linnéa med låg energinivå platsar inte i netto-affären, det är bara att konstatera. Jag botaniserade där ett bra tag för att jag varken visste vad jag var sugen på eller vad som kunde tänkas vara enkelt att laga i ett ouppackat kök utan basvaror. Liten utmaning trots allt och det var tur jag tänkte på att köpa salt. Yrade runt bland hyllorna och plockade ihop och ställde tillbaks, plockade ihop och ångrade mig. Beslutsångest är ett typiskt tecken på att jag är så hungrig att jag inte kan tänka och välja. Vanligtvis älskar jag att gå på netto och handla, men då är det enbart när jag egentligen inte behöver nåt speciellt. Hittar aldrig det jag behöver, men det är fantastiskt roligt att gå runt o kolla på alla konstiga saker de har till försäljning där. Har man tur, och det har man nästan alltid där, så kan man hitta precis det man inte hade en aning om att man behövde. Dessutom är det ofta en mix av väldigt spännande människor som handlar på netto, jag trivs med att traska runt där. Kolla lite, lyssna lite, prata med nån tant med racer-rollator som handlar tyska kex i disneyburkar. Fast inte ens det är kul när man är hungrig och trött som sagt.

Nu ska jag mysa med katterna och läsa min bok. Att ta över böcker som U rensat ur sina bokhyllor är positivt för min variation av litteratur. Nu läser jag böcker som jag aldrig någonsin hade valt annars, och som jag upptäckt är riktigt bra! Jag hade egentligen velat och tänkt gå på yoga ikväll, men att cykla i den här blåsten känns inte lockande trots att jag tycker om den. Det stör mig lite för det var länge sen jag hade sån lust att gå på yoga, menmen, det får bli en annan dag. Nu får jag läsa och dricka te istället. Imorgon är det ledig dag så då blir det sovmorgon. Sedan ska jag på healing för första gången på många månader, dessutom hos en person jag aldrig träffat. Jag är förväntansfull och längtar samtidigt som jag funderar på hur jag kommer reagera denna gången.

Prestationsångest

Jag känner mig ganska liten idag. Det är skönt med sommarlov och distans till pluggandet, men i mitt fall innebär det inte enbart ro. En rädsla över att inte klara nästa termin vaknar ju längre tid som går sedan första dagen på ledigheten. Ja, jag vet att jag klarade alla mina tentor på första försöket förra året, men jag kan inte låta bli att känna att det handlade en hel del om tur. Tätt efter den tanken, följer tanken på att om det var turen som hade ett finger med i spelet, så kan jag ju inte allt jag måste kunna när jag är färdig om två år. Angående framtida tentor försöker jag tänka att om jag inte klarar allt på första försöket nästa termin så är det inte viktigast. Det väsentliga är ju trots allt att jag kan det jag ska när kursen är avslutad, och när jag kan det så klarar jag tentan på nästa försök. Jag anstränger mig för att leda in tankarna på att så länge jag gör mitt bästa så ordnar allt sig. Jag trotsar ju tanken på att allt som sker har en högre mening om jag oroar mig som jag gör. Dessutom, som de kloka säger, var dag har nog av sin sorg. Vad hjälper det att jag sitter och oroar mig över saker jag inte kan påverka ett dugg i nuläget? Inget alls. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Men hur vet man om man gör det? Hur mycket jag än anstränger mig så undrar jag alltid om jag inte kunnat göra lite till. Om jag verkligen hade ansträngt mig till max. Ibland kan jag nästan önska att jag hade misslyckats med en tenta så jag hade vetat hur det känns, så att jag märker att livet inte är slut för det. För visst är jag klok och inser att det inte är en katastrof att misslyckas med en sådan sak som en tenta, men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand.

Jag har länge försökt intala mig själv att jag inte tillhör dem som har en prestationsångest som begränsar livet. Men visst fan har jag det! Jag hatar att jag inte vågar testa nya saker för att jag är så rädd att inte klara det och verka misslyckad. Att jag knappt kan rita en teckning av rädsla för att den ska bli ful, att jag känner ångest inför att baka muffins som andra ska äta för att de kanske blir äckliga. Insikt är första steget till förändring, och visst har det blivit bättre. Men så länge det är en begränsning är jag inte nöjd. Antar att det är den viktiga skillnaden mellan att misslyckas och att vara misslyckad som fortfarande inte fallit på plats i min värld. Jag förstår det, och skulle aldrig se ett samband mellan att misslyckas och vara misslyckas när det gäller andra. Men steget till att få det att inkludera mig själv, det har jag kvar. Tror det är läge att våga anmäla sig till en kurs av något slag, utmana rädslan. För det finns många saker jag skulle vilja lära mig, om jag bara sluppit vara nybörjare.

I'll follow you into the dark

Jag vaknade på ett ljuvligt sätt idag. Hela magen full av lugn och hjärtat fyllt av lycka. Jag tillhör visserligen den skara som allra oftast vaknar med ett leende, men jag blir ändå lika tacksam varje gång det händer:-) Lugnet fick jag med mig hem från Göteborg, det var den finaste helgen jag haft i sommar. Låg kvar i sängen en hel timme i morse och gosade med katterna, tänk att jag saknar dem när jag är borta bara över en natt. Alfons är som en liten skugga som följer mig vart jag går nu när jag är tillbaks. Torsten ligger demonstrativt på min nya godisrosa väska för att jag inte ska gå iväg. För han vet att det är när jag tar väskan som jag är på språng.

Det är en sån dag idag, när saker jag funderat på blir helt solklara. Jag har känt att jag vill göra en ny tatuering, men inte vetat vad. Tänkte att det kommer jag på när det är dags. Plötsligt var det så självklart, det ska stå samma sak på mig som på lillstrumpa givetvis. I'll follow you into the dark... det är ju så det är. Inte bara åt ena hållet, utan ömsesidigt. Inget jag någonsin kommer ångra. Både lillstrumpa och villevi ska tatuera sig snart så om jag bara kan bestämma mig vart jag vill ha de väl valda orden så kan vi gå tillsammans.
Mina framtida jobbdrömmar har också utvecklats de senaste dagarna, och drömmar måste man ha. Det är nog få som hade satt min drömarbetsplats vidare högt på listan, men var sak på sin plats. Varje person på rätt ställe.

Ikväll tog jag årets första dopp i havet. Svalkande, silkeslent och härligt. Ett kvällsdopp var det, helt befriat från måsten som att ligga och sola efteråt. Det är helt enkelt inte min grej att ligga och svettas på stranden, då är jag hellre lite blek. Månadens första glass från glasskulturen köpte jag också denna måndag, vinbärsglass!

Att städa eller inte städa...

Häromdagen hälsade jag på en vän, som inför en liten fest rusade flera varv runt i lägenheten med en torktrasa och ord som otillräckligt. Orsaken till torkandet var att en av de kommande gästerna alltid(?) har det pedantiskt städat hemma, och vad skulle hon tänka om avtryck från kladdiga barnfingrar på de blanka skåpsluckorna?! Detta väckte en del funderingar hos mig. Eller egentligen var det väl snarare mina svar på hennes oro som fick mig att tänka till. Svar som ”hon kommer väl inte hit för att kolla om du städat, hon vill ju träffa dig” och ”om hon tycker det är så hemskt att du missat torka nånstans så får hon väl fixa det själv när hon kommer”. ”Ta det lugnt, det ordnar sig”… Fem minuter senare när jag satt med min cider i handen, och vännen fortfarande fladdrade runt och rättade till dukar och vred på värmeljusstakar så de skulle stå exakt på mitten av bordet, tänkte jag till. För vem är jag att säga att hon ska ta det lugnt, samtidigt som jag själv aldrig skulle släppa in någon i mitt hem innan jag städat(även om jag inte behöver torka skåpsluckor). Jag som får panik när någon ringer och vill hälsa på spontant, sliter fram dammsugare, diskborste och använder garderoben som förvaring till allt som ligger framme. För att sedan när besökaren kommer se lugn och obesvärad ut. Ursäkta mig för att här är lite stökigt, säga att jag haft mycket att göra och att det var vääääldigt länge sen jag städade. Tar till ursäkten som en fegis OM gästen trots mitt lilla städryck ska tycka att här är besvärande rörigt. Samtidigt som jag tyst lovar mig själv att jag ska se till att hålla rent i fortsättningen så jag slipper sådana jobbiga situationer.

Så har jag själv hjälpt till att höja ribban för mig själv lite. Det är sannerligen inte lätt att både vara avslappnad och spontan, och att ha enorma krav på sig själv. Jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig ett dyft om huruvida det är städat hemma hos någon annan eller inte. För det första så har jag ju inte kommit för att inspektera, utan för att umgås. För det andra tycker jag det kvittar hur andra har det, så länge de själva trivs. Jag kan nästan avundas ihjäl mig på personer som ärligt står för att de tycker det finns viktigare saker än att städa. De som inte säger en sak och sedan gör en annan. Tillräckligt starka för att känna att deras sällskap räcker till som anledning för att komma på besök, släpper in gäster utan att släta över något eller ursäkta sig. Öppnar kanske dörren i morgonrock för att de inte orkat klä på sig än, föser undan lite kläder ur soffan så där blir sittplats och sätter igång kaffekokaren. Det innebär inte att det är bättre att ha det stökigt än att ha det städat hemma, utan handlar helt enkelt om att man ska få ha det som man vill och känna att det räcker. Genom att ens tänka som jag gör när jag får besök så har jag dessutom dömt andra, och förutsatt att de bryr sig om ifall här är städat när de kommer eller inte. Omedvetet tänkt att de tycker sämre om mig om jag inte har städat. På samma gång som jag själv står fast vid att jag inte tänker så i ombytta roller. Vaddå motsägelsefullt?!

Nej, min ambition för sommaren är tveklöst att sänka ribban lite. Över lag faktiskt, inte bara gällande städning. Försöka att ställa samma krav på mig själv som jag har på andra, tycka att jag också är tillräcklig som jag är. Inte säga en sak till mina vänner och sedan själv handla på ett annat, visa att jag menar det jag säger, och att det gäller alla. Inte bara alla andra.