Länge leve pulvermos!

Ja, faktiskt! Vilken strålande idé egentligen med pulvermos. Jag har aldrig tidigare förstått storheten i potatismos på pulver, men nu föll poletten ner. Det är ju bara för fiffigt när man liksom verkligen inte orkar eller har lust laga mat(dvs nästan dagligen i detta hushållet). Det är säker tokmycket nyttigare med "riktig" potatismos, men jag är övertygad om att pulvermos är bättre än inget mos. Läser man på innehållsförteckningen så är det faktiskt inte alls mycket konstgjort snusk i den heller, och den sorten med extra fiber är dessutom mjölkfri. Bingo! Jag har stått och gjort biffar i ren förvirring här ikväll, så himla huslig och duktig jag känner mig. 2 matlådor ligger och väntar på att få åka med mig till praktiken i veckan(vilket inte innebär att jag bara tänker ha med mig mat två av fem dagar.. utan jag måste vara huslig en dag till). Imorgon är första dagen, och jag är faktiskt nervös. Det är bara en vecka så egentligen hinner man bara börja lära sig alla namn och hitta litegrann innan praktiken är slut.

Fredagens kräftskiva var en trevlig historia. Den slutade med att alla utom jag, grannen och en till landade i tv-soffan när de andra gick ut för att dansa. Pulp fiction och te är lika bra som att dansa, åtminstone om man är trött. Sen att jag va så trött så jag gick hem o somnade efter en halvtimme, det är en annan femma. Lördagens Kick-off blev inte riktigt som planerat för min del då jag fick feber och sov mer än hade kul. Men... å andra sidan så var det trevligt att sova i en stuga i skogen för omväxlings skull. Sen finns det ju ipren också, så danstävlingen fick jag uppleva. Nu är det läggdags här, för imorgon blir det äventyr i riktiga arbetslivet!

Fredag

och jag fryser om näsan. Jag vet att det låter tokigt, men jag fryser faktiskt om näsan, den är väldigt kall. Idag känns allt lite bättre. Jag har lyssnat otaliga gånger på Familjen's låt "Det snurrar i min skalle" sen jag kom hem från skolan. Vi hade föreläsning om alternativ kommunikation och arbetsterapeutiskt arbete med personer med utvecklingsstörning hela förmiddagen, megaintressant faktiskt! Igår var det föreläsning om arbetsterapeutens arbete med personer med autism, asbergers och ADHD. Lika intressant det. Jag blir så glad de dagar när det känns som man hamnat helt rätt, när kunskapen man bankar in i huvudet på något sätt får en plats i helheten. När man förstår hur man ska använda den. Nu tänker jag nog inte jobba med personer med utvecklingsstörning, men däremot att jobba med personer med ADHD känns mer lockande. Eller psykiatrin. Det där med funktionshinder som inte syns på utsidan fascinerar mig, samt problemlösningen i att hitta strategier som gör att vardagen fungerar. Det handlar det ju om även vid fysiska funktionshinder, men på ett annat sätt.

Haha.. litet mellaninlägg... precis när jag skrivit att allt känns bättre så lyckades jag välta ut min mugg med varm choklad över halva skrivbordet och delar av datorn. Så klockrent! För en stund sen hade jag förmodligen börjat gråta om det hänt, men just nu är jag så lättad för att jag bokat sovplats för mig och Amanda på ett hostel i Oxford så allt annat är småpotatis. Vi fick förresten ut tentan idag, den som ska va inskickad på fredagen den 3:e, men då är jag i Oxford. Tanken är att jag ska vara färdig med den redan på onsdagen eftersom vi åker då. Jag får jobba som fasen på helgen där, och klarar jag inte tentan så är det inte värre än att jag får komplettera.

Nu ska jag ta och samla ihop mig lite, duscha och knata ner till grannarna på kräftskiva. Jag tänker inte äta några kräftor, men bröd, paj, ost och marängsviss, det tänker jag äta:-) Ska dock ta det superlugnt ikväll, för jag tror jag håller på att bli sjuk och imorgon till söndag är det kick-off med styrelsen.

kaos

I mitt lilla huvud. Ja, det känns verkligen som KAOS. En miljon saker jag behöver fixa och komma ihåg. Det är som om hela hösten är fullplanerad, och jag vill så hemskt gärna vilja få in just bara en viktig sak till. Vardagspyssel behöver jag också ha tid till, men en stor grej vill jag planera in, en helg vill jag hacka loss ur kaoset och det ska jag göra. Hur nu det ska gå till. Varannan minut är jag nästan panikslagen för att jag inte kommer orka med hösten och varannan så känns det hanterbart. Jag börjar få ont i halsen och känna mig tung i huvudet också, hoppas jag inte blir sjuk just nu. Att det ser ut som en orkan dragit fram här hemma ökar också min känsla av oreda och jag anar att jag måste ta itu med det innan jag kan få någon ro i kroppen.

Åhhh... just idag vill jag faktiskt mest gömma mig under täcket. Inte under sängen för där är alldeles för mycket dammråttor och hårtussar från katterna för tillfället.
Det jobbigaste är att det lilla ordet -NEJ, om jag hade använt det bara några fler gånger i månaden så hade jag inte varit i den här situationen. Jag har verkligen urdålig uppfattning av hur mycket jag orkar och kommer alltid på det för sent. Därför vågar jag inte heller klaga, det är ju ingen som tvingat mig till något. Nu har jag precis fått reda på att jag nog (äntligen) kommer få gå den där kursen i TAKK(tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). De som känner mig vet att jag verkligen längtat efter att få gå den så jag är överlycklig och hoppas jag får platsen samtidigt som jag lägger pannan i djupa veck och undrar hur tiden ska räcka till. Jag är skitstressad över att jag inte vet vart jag och Amanda ska bo i Oxford heller. Har kollat runt lite men jag vet inte. Mina ängsliga nerver vill veta vart vi ska bo så jag kan se fram emot resan sen. Nu är jag bara orolig.

Vilket fantastiskt positivt inlägg detta blev... hm... jag ska laga potatissoppa till kvällsmat, det är trevligt! En av mina favoriträtter och definitivt min favoritsoppa. Det är bra med höst, då blir man sugen på soppa igen:-) Men föst ska jag verkligen försöka röja lite här och läsa några sidor inför föreläsningen imorgon. Så kanske jag kan slappna av lite mer sen.

Rädsla

Man får vara rädd... faktiskt. Så länge man är modig och gör sitt bästa. Ganska ofta känner jag mig som Nasse, oroar mig för hjärnspöken, funderar och är ängslig. Men har man då en Nalle Puh att hålla i handen så är det åtminstone lättare att vara modig. Och det har jag:-) Ikväll har jag och Puh lagat mat tillsammans. Köttbullar, potatis och mycket brunsås.. Lika bra som hållon och havregryn, bättre faktiskt. Sen kollade vi på tv och bara hade det bra. Min egna lilla Nalle Puh och jag. Det fina med Nasse är att han kan ta hand om Puh ibland också. Ibland behöver nämligen även björnar vila huvudet i någons knä och bli pillad i håret.




"Nasse är Nalle Puhs räddhågade vän. Trots sin rädsla för överhängande faror är han sina vänner trogen. Nasse är väldigt engagerad i heffaklumpsjakten även om han är hiskeligt rädd för detta stora hjärnspöke. Nasse trivs bäst då han är ute med Nalle Puh i skogen och känner tryggheten av hans hand. I skogen finns det många vackra blommor som Nasse tycker om - och hans favoritmat dessutom; hållon och havregryn."

Hösthjärta

Hösthjärta
imorgon tar jag dig i handen när vi går
låter halsduken krama om mig
ber dina vindar rufsa runt
göra stora virvlar
i mitt hår

håll mig sällskap
blinka ditt septemberljus
blås kalla vindar
genom alla snår
fina höst
ta mig i famnen
måla kinder röda
där jag står

pärlregn på stora kappor
glödande värme från dina löv
älskar din trygghet
rödvackra Hösthjärta
vi går tillsammans
Du och jag

/Linnéa 2007


Jag älskar hösten, den härliga friska luften, halsdukar, värmande temuggar, ljus och mysiga filtar. Bästa är lukten av höst. Jag sover helst med fönstret lite öppet så när jag vaknade i morse stod termometern på 17 grader innomhustemperatur istället för sådär 23. Torsten tyckte nog också det var lite kyligt för när jag gick upp ur sängen så byggde han sig en liten koja under täcket(se bild). Bara svansen sticker fram. Han är hemskt förtjust i att gömma sig i saker, knöla in sig bland mjuka saker eller i väskor och lådor. Krypa in bland mina kläder i garderoben.

Hemma ser just nu ut som ett råttbo, och även om jag inte är speciellt ordningssam så måste jag erkänna att det stör mig. Tanken är att jag ska ta tag i det idag, tvätta ska jag också. Att jag varit ute både fredag och lördag kväll och mer eller mindre bara klivit ur mina kläder i små högar i lite här och där gör också sitt till för stökighetsintrycket. Jag misstänker att bara jag plockar upp lite på golvet så kommer här genast vara lite trivsammare. Sen vore det kanske inte helt fel att plugga lite om hjärnan, autism och utvecklingsstörning. Det är med andra ord en typisk söndag. En sådan dag när man kan fixa allt som måste göras men inte hunnits med under veckan, en förberedelsedag för veckan som kommer. Till skillnad från många andra så lider jag inte av söndagsångest inför kommande vecka. Jag tillhör de lyckligt lottade som tycker det är mysigt med söndag och som oftast ser fram emot en ny vecka.

Nästa helg är det kick-off på Lillsjödal med styrelsen. Ännu närmre i tiden, imorgon, ska vi göra färdigt våra vetevärmare i skolan. Det är trevligt. Och JA, det ÄR en högskoleutbildning jag går på, det har med anpassning av aktiviteter att göra. Aktiviteten trycka på tyg - som man kan lägga på en väldig massa olika nivåer. Nästa vecka är det auskultation och jag ska vara på vuxenhabiliteringen i Helsingborg. Längtar!!!

On my way...

Jag har en tendens att snöa in på låtar jag tycker om, lyssnar på dom på repeat, om och om och om och om igen.... oftast handlar det om låtar som går rakt in i hjärtat och påminner mig om något eller någon jag tycker om. Igår skickade en vän låten "on my way" från filmen Björnbröder till mig. Jag blir helt lycklig av den, den är så söt så jag ler varje gång jag hör den! Tänk vad lite det krävs för att man ska känna sig helt lycklig inombords, och tänk vad magiskt det är med musik.

"Tell everybody I'm on my way
New friends and new places to see
With blue skies ahead yes
I'm on my way
And there's nowhere else
that I'd rather be
Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
And I can't keep this smile off my face

'Cause there's nothing like seeing
each other again
No matter what the distance between
And the stories that we tell
will make you smile
Oh it really lifts my heart
So tell 'em all I'm on my way
New friends and new places to see
And to sleep under the stars
Who could ask for more
With the moon keeping watch over me
Not the snow, not the rain
Can change my mind
The sun will come out, wait and see
And the feeling of the wind in your face
Can lift your heart
Oh there's nowhere I would rather be"

Det var en bit av texten det... Så barnsligt enkel på nåt vis, men samtidigt fångar den både känslan av att vara här och nu och det fina i vänskap tycker jag. Njuta av nuet även när man är påväg, känna vinden i ansiktet... det är sannerligen inte en självklarhet att man kommer ihåg det.

Om en liten stund ska jag gå till simhallen för att vara med lilla prinsessan rosenknopp på simhopp. Det är en energikick kan jag lova, är det någon som kan få mig att skratta så är det hon. Dessutom går det inte att vara annat än här och nu när man är med henne.

En massa vilja...

Tänk så mycket man vill lära sig, eller jag iallafall. Det finns så många saker jag skulle vilja kunna så jag blir helt trött i huvudet bara jag tänker på det. Periodvis är det så. Jag vill så mycket så jag inte slutför något alls för att det blir helt ouppnåeligt. Projekt, jag älskar projekt, men har inte speciellt mycket tålamod utan vill kunna direkt. Det är lite lustigt när man tänker efter, jag har ett enormt tålamod och acceptans med andra människor. Allra mest med barn och äldre. Djur framkallar samma sak, jag är lugn som en filbunke och ger inte upp.

Antingen har jag 1000 bollar i luften, eller inga alls. Just nu är det 1000. Nästan osunt många. Jag tog hem min fiol förra veckan och min flöjt denna veckan. Det är ett av mina projekt. Jag har saknat musiken och att spela, men blir irriterad för att jag inte hållt igång det och inte är lika duktig som förut. Jag hatar när det inte låter som jag vill. Noter, nu vill jag lära mig noter.. Teckenkommunikation är ett annat projekt jag sysslat med ett tag. Eftersom jag inte fick gå kursen på hab så får jag kämpa på egen hand med datorspel och dvd-filmer. Kom igång med teckensång... skrubba lille brummelman med tecken. Igelkott, ´jag tycker om dig´ och truck med tecken. Det är inte enkelt, men det går om man är envis. Jag är envis. Healingkursen har jag nu gått och den gav mig enormt mycket. Det sköna är att jag inte känner att det är läge att gå vidare med det än, jag behöver låta det landa och öva. Men det är just det, öva, hålla igång. Jag tycker det är underbart, det är rogivande och skönt, men man måste ta sig tid till det också.

Jämte allt detta har skolan kommit igång. Med detta kommer styrelsen som jag också gett mig fan på att engagera mig mer i. Lära mig mer om. Jag saknar förutom det, att jobba med ätstörningsfrågor, föreläsa... och så har jag ju extrajobbet som avlösare. Som jag älskar.
Livet i övrigt då...? vänner, träning, fester, tvätta, diska, kattpojkarna.. Läsa böcker, pärla. Allt jag vill. Bara vara kanske? Det blir helt plötsligt också mer av ett måste... det som jag önskar att jag kunde ta hand om på den tiden som blir över. Men om det inte blir någon tid över, hur gör man då?

Det värsta är att jag inte vet vad jag vill göra för MIN skull, och vad jag gör för andras. Jag hatar att känna att alla önskemål virvlar okring mig utan att jag har nån ordning, att känna förväntningar på mig som jag inte vet om de är mina eller andras. Jag vill bara stanna upp alltihop och sortera. Välja ut vad jag hinner och orkar, eller ännu hellre att någon annan väljer åt mig. Hjälper mig att säga stopp. Det är just det där med allt eller inget - var finns balansen? Jag inser att det är lite komiskt, att jag som ska bli arbetsterapeut -hjälpa andra med balans mellan aktivitet och vila- har noll koll på min egen. Människan mår bäst av att vara aktiv, javisst, men inte överaktiv.

Jag vet hur det slutar när man inte stannar upp, och det är inget jag vill uppleva igen. Jag har en önskan att gömma mig under täcket eller bakom några motsvarande beteenden, slippa ta ansvar för mig själv. Men jag vet att det är omoget och inte hjälper. Ibland hatar jag att vara vuxen, vara tvungen att ta hand om mig. Känna efter och prioritera. Jag vill vara 5 år och att någon annan säger åt mig att det där går inte ihop - såhär gör vi istället. Nu måste jag ju tänka ut det själv, sätta egna gränser. Bestämma att det här går inte, man orkar inte hur många roliga saker som helst - även om de är just roliga och självvalda. Ofta tänker jag på hur glad jag är att vara frisk, kunna ägna mig åt att LEVA. Göra allt jag vill, inte vara låst i massa ångest och tvång. Men det finns jobbiga saker i att vara frisk också. Jag hade någon illusion om att allt skulle bli så väldigt lätt när man blev frisk. Visst är det lättare att ha energi till att ta tag i allt som är jobbigt. Men livet är inte lätt, det är det inte för någon. Man kan välja att gömma sig och fly från problemen, och vissa dagar är det mer lockande än andra. Det är inte en väg jag kommer välja igen, men jag kan sakna "tryggheten" och instängdheten i att leva efter sjuka regler. Upplevelsen av att inte ha några val.