Present is a Gift

Det händer mycket i mitt liv, mest positivt, men jag har aldrig förut varit så förvirrad som jag är nu. Jag behövde tappa fotfästet, det finns inget annat sätt, men fan vad läskigt det är. Att vara i sina känslor. Då är det tur man har vänner, och det har jag. Så grymt underbara vänner.

I förrgår träffade jag J(och jisses vad jag saknat henne när hon vart bortrest), hon hade sett Kung Fu Panda och delgav mig ett citat därifrån. Jag bara älskade det så därför ska jag dela med mig av det här också, trots att jag själv inte sett filmen.
"The past is history; the future is a mystery; the present is a gift; that's why you call it present".
Det är ju bara så himla bra!!! Det ska jag ta med mig:-)

Ikväll blir det kräftskiva. Till saken hör att jag inte vet hur man äter en kräfta, jag har som mest haft en kräfta liggande på tallriken utan att vilja ta isönder den. Jag tyckte det var imponerande att ha varit på så många kräftskivor utan att ha ätit en enda kräfta(bortsett färdigskalade). J tyckte inte det var ett dugg imponerande, snarare bedrövligt, så hon ska lära mig äta kräftor ikväll. Jag betvivlar att det blir med önskat resultat, men man ska aldrig säga aldrig.

Mina mystroll

Mina egna älskade lurvtroll... inte så konstigt att jag längtar efter att krypa ner hos dom egentligen, burra in näsan i deras mjuka magar och bara vara. Mysa. Ovillkorlig kärlek.

Det är lite som att livet går på sparlåga här idag. Jag är verkligen skittrött och det stör mig. Katterna är också trötta och ligger o sover som utslagna kämpar i min säng. Jag funderar lite på att tränga mig ner där också och sova en stund med dom, men det känns så... slött. Har satt upp lite fina kort längs ett sidenband på en av mina garderobsdörrar så lite har jag fått gjort idag trots allt. Blev himla nöjd, tycker om att ha fina saker på väggarna. De rosa/röda korten med prinsessor köpte jag i Gbg för ett par veckor sen, och jag vill inte riktigt skicka iväg dom. Inte när jag blir såhär glad av att ha dom på väggen här hemma. De är gjorda av Malin Leijonberg. Den lilla texten om att varje kvinna är en vardagsprinsessa som är tryckt på baksidan får mig att le stort var gång jag läser den:-) Det svarta kortet har en vän gjort, Ella, en riktig konstnär är hon. Jag o mamma var och hälsade på henne på Unikum för några år sen, ett ställe väl värt ett besök. Det är en Konstskola för vuxna med lätt utvecklingsstörning och den ligger i Simrishamn. Jag har nog aldrig varit så "fångad" av en utställning som av den vi såg när vi hälsade på där. Alla konstnärerna hade sin egna stil, och det var så mycket själ i verken. "Love takes time" står det på kortet. På det lila pappret som hänger underst har jag själv skrivit "Jag är alltid beskyddad", affirmationen jag fick med mig från healingen förra veckan. Jag är mycket för att ha saker som betyder något för mig hängandes på väggarna o kylskåpet här hemma, så jag ser dom riktigt ofta. Det får mig att må bra.

Att få vara missnöjd

Jag funderar på det där med utseende, att vara nöjd med sitt utseende. Jag har länge sett det så svart eller vitt, friskt eller sjukt. Friskt har i min värld varit att vara helt tillfreds och nöjd med sin kropp och utseende, och innan jag nått det är jag inte färdig. Det var så det skulle bli! Jag har kämpat och kämpat, tills jag nu plötsligt inser... jag kommer aldrig hamna där. Det är bara en illusion om friskhet, precis som att man kan vara olycklig oavsett om man är frisk eller sjuk. Friskhet medför inte automatiskt lycka och förnöjsamhet. Finns det någon som verkligen känner sig helt nöjd alla dagar? Oavsett om hon är frisk eller sjuk. Knappast, skulle jag tro. Helt orealistiskt när jag tänker efter.

Jag har varit livrädd för att klaga på något på min kropp, för att det känts som jag måste bevisa att jag inte längre är sjuk. Ungefär som att jag tänker att jag aldrig får tacka nej något ätbart för att eventuellt beskyllas för att hålla på att bli anorektiker igen. Trott att jag måste bete mig överfriskt för att undanröja alla tvivel. Så inser jag nu... på samma sätt som jag insåg att jag inte har några skyldigheter att äta upp när jag är mätt, får lov att tacka nej när jag inte är sugen på nåt... att jag får dessutom visst klaga på mitt utseende. Inte bara det, jag får dessutom ha komplex. Jag får lov att tycka jag har tjocka lår, jag har samma rätt som vem som helst att tycka det utan att det är för jag är sjuk. Det låter som en skitsak, men det är faktiskt en befrielse! Jag har inte vågat klaga på min kropp för att jag inte velat bli sjukstämplad, medans jag tyckt det varit helt okej att andra klagat. Bara för att de inte varit sjuka. Jag har inte vågat säga om jag en dag har en svullen mage och känner mig plufsig, för att jag inte vill verka fiska efter bekräftelse om att jag är smal. Det är inte det som är grejen, jag vill också få säga att jag är missnöjd när jag är det. Jag är inte skyldig någon annan att vara överfrisk för att inte oroa. Att vara frisk innebär inte nödvändigtvis att älska hela sin kropp, älska sin vikt. Det räcker att acceptera, inse att såhär ser jag ut och det viktiga är hur jag mår. Jag har tänkt på det ett par veckor nu, sen L skrev att jag inte behöver älska min friskvikt, det räcker att acceptera den. Så är det ju. Man är inte alltid nöjd, varken jag eller någon annan, men det räcker att acceptera det. Fokusera på att må bra och acceptera istället för att sträva mot perfektion(vad nu det är). Allt är inte svart eller vitt, och gråzonen är helt okej. Att vara frisk är inte att alltid vara nöjd, precis som att det inte är att alltid vara lycklig. Man kan vara både missnöjd och ledsen, men likförbannat vara frisk.


Jag ska inte sätta igång och gnälla över allt som kunde varit bättre bara för sakens skull, men det är skönt att inse att jag också får lov att vara missnöjd ibland. Precis som alla andra. Att det inte gör mig mindre frisk.

bildbevis:-)

Hillevis tatuering.
Förlåt Hillevi för att jag skrev fel igår,
vänster höft skulle det såklart vara.






Amandas tatuering, den jag har skrivit... den är på handleden om det inte syns:-)






Så min egen, den som Amanda har skrivit!

Tatuerad!

Japp, så va man med tatuering igen då:-) TACK, L, för att du förvarnade mig... det gjorde verkligen skitmycket ondare på ankeln än på magen... hade jag inte varit förberedd så hade jag nog fått en liten chock. Jag med min höga smärttröskel klarade det ändå, men jag blev förvånad att det kunde vara sån skillnad! Men nu står det alltså "I'll follow you into the dark" där på ankeln... med lillasysters personliga handstil, ganska enkelt och flickigt i perfekt Linnéa-stil. Myggan valde att placera sina ord i en cirkel på handleden med en stjärna som knöt ihop orden... det var lite meckigt för mig att skriva i en cirkel, men snyggt som tusan blev det, lite rockigt. Och det syns att det är jag som skrivit:-) Vippsen har sin vid högra höften, indisktinspirerat blommönster som bas och orden skrivna i en mer romantisk kvinnlig stil ovanför. Ska lägga upp bilder på alla tre sen. Det häftiga är att de blev så himla personliga alla tre, trots att det var samma ord. Tatueraren hade en väldigt bra känsla för vad som skulle bli snyggt och vilken typ av personer vi var, en sann människokännare.

Jag har varit på ett helt fruktansvärt osocial senaste dagarna, det är inte likt mig. Inte som att jag inte klarar att umgås, och ingen behöver känna sig oönskad... men jag blir nästan lite rädd när jag inte längtar efter sällskap, när jag vill stänga in mig och vara helt själv. Skulle kunna sova hela dagen om jag fått. Det får jag ju, men inte för mig själv- det verkar inte helt sunt att bara sova. Jag försöker aktivera mig lite lagom. Idag har jag exempelvis varit i Malmö och hälsat på en av mina finaste vänner, det var välbehövligt! Vi gjorde fruktsallad och pratade, pratade, pratade...

En ny och ganska cool upptäckt jag har gjort är att jag tycker om helt andra böcker än jag trott att jag tyckt om. Förut har jag trott att jag bara gillar verklighetsbaserade böcker, sådant som berör för att det handlar om faktiska, näraliggande levnadsöden som går att relatera till. Sådana som får hjärtat att snörpas ihop och tårarna att rinna, samtidigt som de gett perspektiv på ens egna tillvaro. Det finns alltid de som har det sämre, vilket fått mig att skämmas för att jag inte alltid tar tillvara på hur bra jag har det. Frågan är om det verkligen gör mig till en bättre människa att läsa och känna med dessa stackars människor?! Det är som att jag dras till saker som får mig att må dåligt och känna skuldkänslor, och det stör mig! Jag ser mönstret först nu. Att läsning förknippas med sorg och dåligt samvete har gjort så jag slutat läsa, inser jag. Det har antingen varit sådana böcker eller faktaböcker som är "nyttiga" på sitt sätt. Nu fattar jag att det finns en sida till av det hela... jag tycker visst om böcker av sagokaraktär, och böcker med historiska inslag.. Jag menar inte att de är onyttiga, de behövs ju också... märker jag nu. Helt plötsligt längtar jag inte efter att boken ska ta slut. För ja, det brukade jag göra förut. Räknade ner sidorna för att känna tillfredsställelsen i att ha tagit mig igenom en hel bok. Jag kan rymma in i en helt annan värld, och jag bara älskar det! Nu har jag läst ut "Gudarnas Dotter" och precis börjat läsa "Avalons Dimmor". Jag har alltid sagt att jag inte tycker om deckare, men kanske ska jag ta det lite försiktigt med sådana uttalanden. Kanske öppnar sig en helt ny värld där med... Jag tror det inte, för jag är så fruktansvärt lättskrämd och blir så rädd att jag knappt vågar sticka näsan utanför dörren när min fantasi sätts igång på ett sådant sätt... men man ska aldrig säga aldrig förstår jag nu:-)
Jag tror inte att jag kommer sluta läsa de smärtsamma skildringarna av livsöden, men nu kommer jag mixa litegrand... Blanda olika kategorier, och framförallt; inte sluta läsa igen.

Pärlor

Jag är verkligen i pysslartagen för tillfället. Vet inte vart lusten och inspirationen kom ifrån, men mina händer bara längtar efter att pärla, måla, greja... och det är underbart! Jag har saknat det något enormt, att vara sugen på att pyssla. Känner jag ingen inspiration så är det helt lönlöst att ens försöka. Nu kan jag däremot vara helt absorberad i timmar, och det är det bästa. Att vara så närvarande i det jag gör att jag glömmer allt annat, uppleva flow. Jag hade ingen kedja som passade till citrin-stenen jag köpte häromdagen, så jag fick helt enkelt göra ett halsband att sätta den i. Är faktiskt skitnöjd med resultatet(se bild), gillar att det blev så oregelbundet... det är så jag vill ha det.

Jag vaknade 12 idag, för första gången sen jag var typ 15år. Jag vaknar vanligtvis tidigt, oavsett när jag somnat, men inatt sov jag som klubbad. Vaknade inte ens av att mamma försökte ringa mig, trots att mobilen låg bredvid sängen. Antar att jag helt enkelt var både nöjd, lugn och helt utmattad. Hade en kanonkväll med syrrorna igår och somnade med ett leende på läpparna. Före utgången var vi hemma hos mamma och pappa och åt krabba, en verklig upplevelse. Jag har inte ätit krabba förut, men var helt inställd på att ge det ett ärligt försök. Till saken hör att jag i allmänhet inte är jätteförtjust skaldjur och jag har aldrig ens ätit en kräfta("på riktigt" så att säga... färdigskalade kräftstjärtar borträknat) trots att jag varit på några kräftskivor. Krabba känns ännu mer avlägset, men igår var det då premiär. Nu har jag testat det, och jag tror ärligt talat att jag hade varit lika glad åt att bara äta osten och brödet som vi hade till. Jag är definitivt ingen gourme... det är bara att konstatera... och tålamodet och pillet som krävdes för att få ut nåt alls ur skalet var bara irriterande. Kladdigt. Det är alltså lite bortkastade pengar att köpa krabba till mig. Efterrätten föll mig mer i smaken, björnbärspaj! Efter denna prövning hade vi förfest hos lillasyster och sedan tog vi oss in till stan. Vi hamnade inte där vi planerat att hamna eftersom vakten där var tjurig. Vi landade på Ariman istället och hade faktiskt riktigt trevligt! Jag har aldrig vart där på kvällen förut, men det var superkul musik och jag var ju i trevligt sällskap:-)

Trots sovmorgonen har jag gått som i en dimma idag. Mår inte dåligt, men är seg. Somliga dagar riktigt njuter jag av att vara ensam, idag är en sådan dag. Jag är en väldigt sällskaplig varelse, men jag behöver verkligen egentid. Har varit hemma och myst med katterna, bara skräpat runt. Ett litet ryck fick jag och cyklade in till stan och panduro. De hade fortfarande rea så jag fyllde på mina pärlförråd och köpte lite annat. Haha, tro det eller ej... men jag har redan börjat planera julklappar. Man får passa på när det är 70% rea och man känner sig kreativ.

Nu ska jag bara vara... vara ensam, läsa i min fängslande bok(Gudarnas Dotter). Njuta av min alldeles egna, osociala, lördagskväll:-)

Ett steg mot ett mer planerat liv

Jag har fått ganska mycket gjort idag faktiskt. Det är trevligt med lediga dagar:-) Träffade både en gammal jobbekompis och småsyrrorna över en kaffe och sen bar det vidare till malmö. Det är som om vi är lika gamla nu.. syrrorna och jag. När man var liten var 2/4 år ganska så mycket, men nu är det inget alls. Vi fick tid till att få gjort tatueringarna på måndag och det känns jättebra! Min ska få vara på högra ankeln har jag bestämt nu. Bästa är att vi kommer ha samma motiv(text) alla tre, fast på olika ställen på kroppen. Det är lite magiskt!

Efter fikan tog vi tåget in till malmö för att jag fick ett ryck och var helt jättetvungen att besöka "sök & finn" för att köpa mig en citrinsten. Jag har ju nästan inga gula kläder, så den här lilla stenen i ett halsband kanske kan hjälpa mig med balansen i solar plexus tänkte jag.

"Citrin (kallas även solstenen). Det är en glad och positiv sten som stimulerar oss att se det ljusa i tillvaron och kan inte absorbera negativitet. Den hjälper oss att komma till uttryck i sociala sammanhang, ha roligt, skratta och leka. Den kan bäras som amulett för att stärka självförtroendet och tilliten till den egna förmågan att skapa och vara. Även bra att ha när man ska göra affärer.
Chakra: Solar plexus
Färg: Gul, från blekgul till gyllengul, honungsfärgad eller mörkt orange med gnistrande inklusioner."

Jag fick dessutom tag i en liten kalender, något jag saknat senaste månaden. Har försökt öva minnet och komma ihåg allt jag ska göra, men tja.. det är bara att konstatera; jag har ett guldfiskminne. Eller så är det bara så att mina tankar ofta är uppe i det blå... hur som helst kan det ju vara bra att skriva ner somliga viktiga saker som man bara inte får glömma.. för att undvika irritation liksom! Jag hittade en liten rosa(haha... otippat va!;-) kalender som jag tyckte om. Inte helt praktisk kanske, men ack så snygg!

Nu är jag helt slut... sitter och laddar för sista jobbedagen imorgon. 7-16, mitt favoritpass:-) Gjorde en riktig fullträff och satte mig och åt framför supersize vs superskinny alldeles nyss... vilket gjorde mig lite illamående! ändå kunde jag inte låta bli att titta... finns det nåt sämre program egentligen? Ja, jag får ju skylla mig själv som kollade på det, men av nån anledning har jag svårt att låta bli. Hon Gillian rent av avskyr jag och rump-jakten är alldeles överfånig. Idag var det utöver det vanliga dietskiftet, en anorektiker som blev intervjuad som avskräckande exempel på överdriven bantning. Jag kunde inte låta bli att känna med henne. Jag tyckte uppriktigt synd om henne som slängt bort hela sitt liv på nåt så totalt meningslöst, hon var ju alldeles förstörd. För en gångs skull framgick det hur oglamoröst ätstörningar verkligen är, hur det stjäl hela livet. Att svält inte ger en modellkropp utan en utmärglad, trasig kropp där skinnet är fnastorrt och håret ramlar av. Bristen på "hull" som gör det jobbigt att sitta för att sittbenen inte har nåt skydd. Fast det blev kluvet att hon ville vara ett avskräckande exempel samtidigt som hon uppenbarligen inte tagit tag i sin egen situation. Hon satt och berättade om all smärta och allt anorexin gjort med hennes kropp och liv... Jag tyckte det blev som att samtidigt som hon själv inte strävade mot friskhet så tyckte hon att andra skulle göra det(hon kanske kände att det var hopplöst för hennes del, men frågan är då hur hon tror att andra ska en annan chans?). Jag kollade inte så noga så jag kan egentligen inte uttala mig, men jag undrar just om det skulle hjälpt mig avskräckande när jag var sjuk eller påväg att bli sjuk.

"Jag är alltid beskyddad"

Jag sitter och funderar på healingen jag var på igår. "Jag är alltid beskyddad" var en av det viktiga sakerna jag fick med mig. Det är nog dags att sluta vara rädd, börja lita på att jag kan vara trygg. Jag fick med mig några andra saker också, som jag ägnat natten åt att fundera på. Jag kunde väldigt snabbt ta beslutet att jag vill gå reiki 1 kursen också, det känns som det är så det ska vara. Känner att jag egentligen hade tagit beslutet redan innan jag gick dit igår, men jag var rädd. Rädd att misslyckas.

Jag har börjat pyssla igen. Satt och pärlade häromdagen, och igår gjorde jag en inflyttningspresent till lillasysteryster. Nu väntar jag bara på datum för inflyttningsfesten;-) Märker hur mycket jag älskar att sitta och pyssla, jag tappar bort både tid och rum och stänger av allt annat. Igår satte jag igång vid tio och sen kom jag tillbaks till verkligheten klockan ett. Tiden hade flugit iväg och jag fick slänga i mig ett par mackor innan jag fick stressa iväg hemifrån. Önskar bara att jag hade haft lättare att komma igång. Idag blir det dock inget pysslat, har vart iväg precis hela dagen och är alldeles slut nu. Jag tycker om att jobba, men just 13-20(alternativt 12-21) tycker jag är skittrista pass! Jag är ju ändå uppe hyfsat tidigt, men kommer inte igång med nått vettigt innan jag måste åka. Då börjar jag hellre 7 och har kvällen ledig. Nu kom jag iväg till blodcentralen idag, så just idag tog jag vara på tiden, men det var ett undantag. Annars blir det oftast bara att jag slarvar runt hemma. För första gången i mitt blodgivarliv(haha, inte så långt visserligen, men ändå) så blev jag helt yr o fick åka karusell i stolen. Det vill säga fötterna fick åka hiss upp i luften så jag inte skulle svimma. Det var en upplevelse!!! Efter ett glas juice och långsam återhämtning var det bättre och jag var aldrig orolig egentligen. Tror det var mycket stress som spelade in, jag skulle med en buss till jobbet och hade räknat lite väl optimistiskt på tiden som skulle gå åt på "blodtappen". Jag blev nästintill stött när tre olika sköterskor frågade om jag ätit ordentligt innan... klart jag hade, vad tror dom liksom... ska det aldrig försvinna, misstänksamheten över att man inte ätit funderade jag. Sen tänkte jag efter, det har ju inte med det att göra. Så frågar de givetvis alla som håller på att svimma. Det ÄR ju av betydelse att man äter ordentligt innan och efter man lämnat blod, så det var ju inte nåt misstänksamt mot just mig. Jag log vid insikten att jag fortfarande går till försvar när någon "anklagar" mig för att jag inte ätit som jag ska, när jag faktiskt har det. Att jag inte kan ta det som ren omtanke utan att behöva tänka först. Dessutom hade de en poäng, jag hade ju ätit ordentlig frukost, men det var typ 3 timmar innan jag skulle ge blod. Kanske nåt att tänka på till nästa gång, en banan innan hade nog inte skadat. Man lär sig nåt nytt varje dag!

Blodgivare

Vaknade idag av ett sms från Blodcentralen. De har brist på min blodgrupp och vill jag ska komma så snabbt som möjligt. Varje gång jag har gett blod så sätter jag igång att vänta på nästa gång jag ska få gå dit. Jag tycker det är underbart att få lov att göra en så liten sak som kan hjälpa någon annan så mycket. Det var en av de drivande orsakerna för mig till att gå upp i vikt, jag skulle få ge blod! Man måste väga över 50 och vara frisk för att få lov att ge blod nämligen. Nu låter det som att jag är genomsnäll och bara vill hjälpa andra, men det är en skön känsla att kunna hjälpa på riktigt... Då är det ju faktiskt lite egoistiskt från min sida också. Sen skulle jag önska att någon annan gjorde samma sak för mig om jag behöver blod någon gång. Till saken hör att jag inte har några besvär alls av att ge de där decilitrarna så det finns absolut ingen anledning för mig att låta bli. Jag är inte rädd för nålar(dessutom är de skitbra på att sticka utan att det gör ont, de har ju övat massor), jag blir inte svimfärdig av att bli av med den lilla mängden blod och har alldeles utmärkta blodvärden. Det enda jag ger är lite tid, och då snackar vi nån halvtimme, en tid jag lätt skulle kunna slösa bort utan att göra något tillexempel framför datorn. Så för mig är det ett lätt val. Dessutom tycker jag det är mysigt att gå dit, bli lite ompysslad av de rara sköterskorna som serverar saft och småpratar lite med en. Sen får man ju fika efteråt också:-) Jag hade planerat att gå dit imorgon redan innan jag fick sms:et, men nu överväger jag att gå dit redan idag. Det blir hursomhelst en tur dit antingen idag eller imorgon!

Nu ska jag sätta igång med lite vardagspyssel, sånt som är perfekt att göra när man är ledig mitt i veckan. Ska ringa Claes Olson o se om de har ljusslingan jag behöver till sänghimmeln jag syr. Sen ska jag försöka laga lite mat också, man får ju passa på när det inte är så varmt. Jag hoppas aptiten komer tillbaks med den lite svalare luften.

Busväder

En tanke... konstigt egentligen att det heter oväder förresten... det är ju så mycket väder det kan bli. Då borde det ju heta bara väder när det är sol... eller när är det bara väder? Eller tänker jag tokigt och har missat nåt nu...?
Busväder är nog det bästa ordet i min smak nu när jag tänker efter. Det talar ju om att det är lite oberäknerligt men uppfriskande härligt:-) Busväder, ja, det är det vi har i Lund idag.

Sommaroväder

Regnet slår mot rutorna, det rasslar mysigt i träden och jag fullkomligt älskar det! Tycker det är så mäktigt med blåst, allra helst att vara ute i den och känna den ta tag i mig. Jag tillhör dem som inte är ett dugg ledsen att den klibbiga värmen försvunnit för ett tag, jag njuter nu när jag orkar tänka och röra mig utan att bli alldeles svettig. Att jobba i helgen var verkligen ingen höjdare, visst trivs jag, men det var så varmt! Alla blir påverkade och lättirriterade, att duscha någon blir ett helt projekt när duschrummet blir som en ångande bastu. I morse när jag skulle vakna var det inte lätt att gå upp och komma iväg till jobbet. Det är som att nu när det var lite svalare så tas all förlorad sömn igen. Katterna är precis lika utslagna. Vi sov faktiskt en stund när jag kom hem i eftermiddags också:-)

Efter jobbet var jag och lillasyster och hälsade på mellansyster i hennes nya lägenhet. Hon flyttade hemifrån igår. Jag blev så glad att hon verkar trivas, hade närapå lite ångest å hennes vägnar eftersom jag själv tyckte det var så jobbigt att flytta hemifrån. Jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Konstigt egentligen, jag som tycker om att vara själv, men den här förändringen från 5 personer i en trea till 1 i en etta... tystnaden. Egentligen har det nog mest att göra med att jag jag mådde fruktansvärt när jag flyttade, något som varken hade med lägenhet eller andra att göra. Det var nog bara så tungt alltihop, men jag förknippar det med flytten då det hände samtidigt. Jag hade glömt mycket av det, eller kanske förträngt, hur jag mådde. Nu när Hillevi flyttat så minns jag. Ångestattackerna, hopplösheten, förtvivlan. Hoppas jag aldrig hamnar där igen! Hon i sin tur verkar må gott av att bo själv och jag småler lite åt kaoset vi hade vid lunchen idag. Inte lätt att handla till en lunch då man inte vet vad som finns att tillgå. En Linnéa med låg energinivå platsar inte i netto-affären, det är bara att konstatera. Jag botaniserade där ett bra tag för att jag varken visste vad jag var sugen på eller vad som kunde tänkas vara enkelt att laga i ett ouppackat kök utan basvaror. Liten utmaning trots allt och det var tur jag tänkte på att köpa salt. Yrade runt bland hyllorna och plockade ihop och ställde tillbaks, plockade ihop och ångrade mig. Beslutsångest är ett typiskt tecken på att jag är så hungrig att jag inte kan tänka och välja. Vanligtvis älskar jag att gå på netto och handla, men då är det enbart när jag egentligen inte behöver nåt speciellt. Hittar aldrig det jag behöver, men det är fantastiskt roligt att gå runt o kolla på alla konstiga saker de har till försäljning där. Har man tur, och det har man nästan alltid där, så kan man hitta precis det man inte hade en aning om att man behövde. Dessutom är det ofta en mix av väldigt spännande människor som handlar på netto, jag trivs med att traska runt där. Kolla lite, lyssna lite, prata med nån tant med racer-rollator som handlar tyska kex i disneyburkar. Fast inte ens det är kul när man är hungrig och trött som sagt.

Nu ska jag mysa med katterna och läsa min bok. Att ta över böcker som U rensat ur sina bokhyllor är positivt för min variation av litteratur. Nu läser jag böcker som jag aldrig någonsin hade valt annars, och som jag upptäckt är riktigt bra! Jag hade egentligen velat och tänkt gå på yoga ikväll, men att cykla i den här blåsten känns inte lockande trots att jag tycker om den. Det stör mig lite för det var länge sen jag hade sån lust att gå på yoga, menmen, det får bli en annan dag. Nu får jag läsa och dricka te istället. Imorgon är det ledig dag så då blir det sovmorgon. Sedan ska jag på healing för första gången på många månader, dessutom hos en person jag aldrig träffat. Jag är förväntansfull och längtar samtidigt som jag funderar på hur jag kommer reagera denna gången.