Tatuerad!

Japp, så va man med tatuering igen då:-) TACK, L, för att du förvarnade mig... det gjorde verkligen skitmycket ondare på ankeln än på magen... hade jag inte varit förberedd så hade jag nog fått en liten chock. Jag med min höga smärttröskel klarade det ändå, men jag blev förvånad att det kunde vara sån skillnad! Men nu står det alltså "I'll follow you into the dark" där på ankeln... med lillasysters personliga handstil, ganska enkelt och flickigt i perfekt Linnéa-stil. Myggan valde att placera sina ord i en cirkel på handleden med en stjärna som knöt ihop orden... det var lite meckigt för mig att skriva i en cirkel, men snyggt som tusan blev det, lite rockigt. Och det syns att det är jag som skrivit:-) Vippsen har sin vid högra höften, indisktinspirerat blommönster som bas och orden skrivna i en mer romantisk kvinnlig stil ovanför. Ska lägga upp bilder på alla tre sen. Det häftiga är att de blev så himla personliga alla tre, trots att det var samma ord. Tatueraren hade en väldigt bra känsla för vad som skulle bli snyggt och vilken typ av personer vi var, en sann människokännare.

Jag har varit på ett helt fruktansvärt osocial senaste dagarna, det är inte likt mig. Inte som att jag inte klarar att umgås, och ingen behöver känna sig oönskad... men jag blir nästan lite rädd när jag inte längtar efter sällskap, när jag vill stänga in mig och vara helt själv. Skulle kunna sova hela dagen om jag fått. Det får jag ju, men inte för mig själv- det verkar inte helt sunt att bara sova. Jag försöker aktivera mig lite lagom. Idag har jag exempelvis varit i Malmö och hälsat på en av mina finaste vänner, det var välbehövligt! Vi gjorde fruktsallad och pratade, pratade, pratade...

En ny och ganska cool upptäckt jag har gjort är att jag tycker om helt andra böcker än jag trott att jag tyckt om. Förut har jag trott att jag bara gillar verklighetsbaserade böcker, sådant som berör för att det handlar om faktiska, näraliggande levnadsöden som går att relatera till. Sådana som får hjärtat att snörpas ihop och tårarna att rinna, samtidigt som de gett perspektiv på ens egna tillvaro. Det finns alltid de som har det sämre, vilket fått mig att skämmas för att jag inte alltid tar tillvara på hur bra jag har det. Frågan är om det verkligen gör mig till en bättre människa att läsa och känna med dessa stackars människor?! Det är som att jag dras till saker som får mig att må dåligt och känna skuldkänslor, och det stör mig! Jag ser mönstret först nu. Att läsning förknippas med sorg och dåligt samvete har gjort så jag slutat läsa, inser jag. Det har antingen varit sådana böcker eller faktaböcker som är "nyttiga" på sitt sätt. Nu fattar jag att det finns en sida till av det hela... jag tycker visst om böcker av sagokaraktär, och böcker med historiska inslag.. Jag menar inte att de är onyttiga, de behövs ju också... märker jag nu. Helt plötsligt längtar jag inte efter att boken ska ta slut. För ja, det brukade jag göra förut. Räknade ner sidorna för att känna tillfredsställelsen i att ha tagit mig igenom en hel bok. Jag kan rymma in i en helt annan värld, och jag bara älskar det! Nu har jag läst ut "Gudarnas Dotter" och precis börjat läsa "Avalons Dimmor". Jag har alltid sagt att jag inte tycker om deckare, men kanske ska jag ta det lite försiktigt med sådana uttalanden. Kanske öppnar sig en helt ny värld där med... Jag tror det inte, för jag är så fruktansvärt lättskrämd och blir så rädd att jag knappt vågar sticka näsan utanför dörren när min fantasi sätts igång på ett sådant sätt... men man ska aldrig säga aldrig förstår jag nu:-)
Jag tror inte att jag kommer sluta läsa de smärtsamma skildringarna av livsöden, men nu kommer jag mixa litegrand... Blanda olika kategorier, och framförallt; inte sluta läsa igen.