Blodgivare

Vaknade idag av ett sms från Blodcentralen. De har brist på min blodgrupp och vill jag ska komma så snabbt som möjligt. Varje gång jag har gett blod så sätter jag igång att vänta på nästa gång jag ska få gå dit. Jag tycker det är underbart att få lov att göra en så liten sak som kan hjälpa någon annan så mycket. Det var en av de drivande orsakerna för mig till att gå upp i vikt, jag skulle få ge blod! Man måste väga över 50 och vara frisk för att få lov att ge blod nämligen. Nu låter det som att jag är genomsnäll och bara vill hjälpa andra, men det är en skön känsla att kunna hjälpa på riktigt... Då är det ju faktiskt lite egoistiskt från min sida också. Sen skulle jag önska att någon annan gjorde samma sak för mig om jag behöver blod någon gång. Till saken hör att jag inte har några besvär alls av att ge de där decilitrarna så det finns absolut ingen anledning för mig att låta bli. Jag är inte rädd för nålar(dessutom är de skitbra på att sticka utan att det gör ont, de har ju övat massor), jag blir inte svimfärdig av att bli av med den lilla mängden blod och har alldeles utmärkta blodvärden. Det enda jag ger är lite tid, och då snackar vi nån halvtimme, en tid jag lätt skulle kunna slösa bort utan att göra något tillexempel framför datorn. Så för mig är det ett lätt val. Dessutom tycker jag det är mysigt att gå dit, bli lite ompysslad av de rara sköterskorna som serverar saft och småpratar lite med en. Sen får man ju fika efteråt också:-) Jag hade planerat att gå dit imorgon redan innan jag fick sms:et, men nu överväger jag att gå dit redan idag. Det blir hursomhelst en tur dit antingen idag eller imorgon!

Nu ska jag sätta igång med lite vardagspyssel, sånt som är perfekt att göra när man är ledig mitt i veckan. Ska ringa Claes Olson o se om de har ljusslingan jag behöver till sänghimmeln jag syr. Sen ska jag försöka laga lite mat också, man får ju passa på när det inte är så varmt. Jag hoppas aptiten komer tillbaks med den lite svalare luften.