Onsdag

Äntligen är den fruktade tentan över. Ja, jag klarade den men har nog inte fattat det än. Nu skulle jag kunna andas ut – och jag försöker. Det var himla skönt att få så mycket feedback som man fick också, jag menar alla tvivlar ju ibland och att få höra att man har ett bra sätt och att dessutom examinatorn känner sig trygg med en känns SÅ bra. Jag fick givetvis stationen jag var så orolig för, den om rörelseapparaten, men klarade det! Fallet handlade om RA och det intresserar mig trots att jag annars inte är så lockad att arbeta med sjukdomar i leder och andra saker som kan drabba själva rörelseapparaten. Det kändes annars som ett område som jag liksom fick nöta in just bara för att jag måste. Än en gång tänkte jag på vilken tur det är att vi är olika som personer i klassen, och har olika intresseområden trots att vi valt att gå samma utbildning. Jag lutar mer åt psykiatrin, trots att jag ju mer vi läser, upptäckt fler områden. Nu läggs fokus på att önska praktikplatser samt att fundera på B-uppsatsen. Då det är en litteraturstudie gäller det att satsa på ett ämne som förutom att det ska vara intressant, dessutom ska finnas en del skrivet om förut. Jag och en tjej i klassen är båda inriktade på psykiatri så nåt åt den riktningen blir det – frågan är vad. Vi diskuterar både arbetsterapi för klienter med missbruksproblematik och psykiatriska diagnoser och arbetsterapi för personer med ätstörningar. Får väl se vad det blir tillslut, det vore skoj om litteraturstudien kan bli som en ingång till C-uppsatsen, att vi kunde fortsätta på samma ämne liksom.


Annars tycker jag det är lite mycket negativt som händer just nu. Att det är alldeles grått ute gör inte saker roligare. Jag har inget emot att det är kallt, men nu är det skymning alltid känns det som. Imorgon är det avskedsfest för lillasyster som far till Umeå på fredag. Jag vill helst inte kalla det avskedsfest för det låter verkligen ledsamt… Men det är ju vad det är antar jag. Vi ska äta ärtsoppa och dricka punsch.. trevlans! Idag ska jag hjälpa henne att bära flyttkartonger, för pappa är dödssjuk i förkylning och orkar inte.

Jag är lite olycklig och förundrad över att jag har så stark känsla för vilka jag tycker om. Vet kvickt när jag hittat en ny vän och det är jag säker på att jag gjort nu. Men antingen så var det inte en ömsesidig känsla, eller så har det hänt något. Detta är verkligen underligt och det gör ont. Kan man inte bara vara ärlig och säga att man inte vill ha kontakt mer? Jag uppskattar inte när personer bara slutar höra av sig helt utan anledning och jag inte får tag på dom, blir ju orolig att nåt har hänt. Det kanske det har också men vad ska jag göra när jag inte får veta nåt. Inte kan jag sluta tänka på det heller.

Snart kan jag hämta mina böcker från Adlibris, de landar i Tobaksaffären.. om 1 timme och 45 minuter:-)

skolvardag igen

Torsdag och jag känner mig både svagare och starkare än på länge. Livet är inte så snällt alla gånger och jag slutar aldrig förundras över hur orättvist det är ibland. Världens bästa mormor är sjuk och har ont, och jag har tänkt så mycket på henne idag. Ska skicka ett uppmuntrande kort imorgon tänkte jag, med lite extra styrka från mig och kattpojkarna.

Nu har skolan varit igång i två dagar, två intensiva dagar. Det är på ett sätt fint att komma igång igen, få rutin och känna att man gör något vettigt av sin tid. En mjukstart hade dock inte varit helt fel, för det har varit två långa dagar med mycket innehåll. Trots att jag vaknar ganska tidigt på morgonen så är det verkligen pest att gå ur sängen och lämna det varma täcket. Kallt är det, vackert och fruset ute visserligen.. fast fy vad det var bitande kyligt när jag gick ut idag. Men man tinar i skolan, bland alla vackra själar. Det är egentligen helt tokigt vilka underbara människor till klasskamrater jag har. En lärare sa att vi är en glad klass, och det stämmer verkligen. Mycket kärlek och glädje, och man kan alltid få en kram om man behöver eller vill. Vi har provat ortoser och haft ortostillverkning hela eftermiddagen idag(ortos = ett hjälpmedel som bärs på kroppen för att ge stöd, lindra smärta, motverka deformiteter av kroppsdelar m.m.) och det är kul vill jag lova. Där får man in den lite mer kreativa biten av yrket och dagar som den här när man får prova, leka med materialen, är guld värt. Jag hade ingen aning om att det finns så många olika sorters plastmaterial med olika egenskaper just till detta ändamål. Man skär ut en bit efter en mall och därefter lägger man den i ett varmt vattenbad så att plasten mjuknar och blir formbar. Därefter är det bara att forma den efter handen(eller vad det nu är som ska ha stöd) och sedan stelnar den när den kallnar. Idag fick vi dessutom prova en hel del ortoser i textilmaterial(fabrikstillverkade), mycket lärorikt. Det är bra att veta att det finns så himla bra saker om man upplever problem exempelvis med värk och förslitningar. En sak som jag speciellt fastnade för bland utbudet hon hade var värmevantarna vi fick prova. Personer med värk och ledbesvär är ju ofta köldkänsliga och då är sådana handskar ett bra hjälpmedel. Eller om man bara är frusen. Tänkte direkt på min kära mamma som har såna problem med frusna och vita fingrar – säg till så ska jag hjälpa dig med vart du får tag i ett par såna värmehandskar!

Två saker förgyllde min torsdagseftermiddag speciellt. Ena saken var att en klasskamrat tydligen förvarar choklad i sitt skåp på skolan. Vem hade liksom inte blivit glad för en dajm när eftermiddagströttheten börjar ta överhanden? Jag blev åtminstone glad och mycket piggare. Andra saken var att den så kallade Olga hade lagt en present i form av en egenhändigt tillverkad tumbasortos i min väska när dagen var slut. Hittade den när jag skulle hem. En specialare med hjärta till kardborrefäste. Då kan man ju inte låta bli att vara helt lycklig. Den får ha hedersplats här hemma tills jag får smärtor i tumbasen på rätt hand så att jag kan använda den! Damen som var på besök hos oss med ortoserna var för övrigt helt vansinnigt rolig, hon kom från ett företag som tillverkade just ortoser. Hon var en person som man liksom bara tycker om på direkten, vilken humor! Vass men hjärtlig! Det passade oss perfekt, länge sen jag hade så roligt och skrattade så mycket.

Till något mer ledsamt jag funderar på. Igårkväll gick det en dokumentär på tv om barn med anorexi. Den var inspelad på ett behandlingshem i England för just barn med sådan problematik. Jag grät. Vet inte om jag tyckte dokumentären var så bra i sig, jag grät nog mest för att det överhuvudtaget behövs ett behandlingshem speciellt för barn med anorexi. Det framgick att åldrarna på barnen som kom dit hade sjunkit på senare tid och jag tycker det är skrämmande… De här flickorna(för det var bara flickor i programmet) har säkerligen en sårbarhet som gör att de har risk att utveckla sjukdomen. Men att små flickor lever under så stor press så tidigt i livet att det går överstyr när de är så små som 10 år(och yngre) är fruktansvärt.

Må bra

Det var förresten en sak som fick mig att förundras och fundera lite extra igår. Vi var inne en liten sväng på ett apotek för att köpa ipren, och jag kunde som vanligt inte låta bli att botanisera lite bland övriga receptfria produkter. Visste ni att det finns en speciell "må bra" - hylla? Bara detta tyckte jag var lite lustigt för jag trodde det var hela apotek-idén, produkter för att få människor att må bra då. Men det var egentligen inte det som störde mig mest. Nyfiken som jag är så slängde jag ett extra öga på denna hylla och vet ni vad den innehöll?! Måltidsersättning för viktkontroll(alltså sådana soppor och bars) samt stödstrumpor av olika slag. Endast. Jag har alltid undrat vad grundreceptet på välmående är - nu vet jag!:-) Men nä, jag ska inte börja äta bars och soppor från apoteket. De är troligen inte glutenfria. Jag får kanske satsa på stödstrumpor istället.
Jag var faktiskt ganska road igår, men egentligen är det skrämmande. Jag säger inte emot att en hälsosam vikt är en tillgång om man vill må bra, men att apoteket förespråkar "fuskmat" för välmående - det gillar jag inte riktigt.

Tisdag

Så kunde man tro att det var en vanlig tisdag, men det är ju mer en söndag. Jag är trött. Vissa dagar vaknar man med huvudvärk och det är förbannat trist. Gårdagen var som tur är av mer energigivande sort och innehöll en liten miniresa på danskt vatten. Jag börjar bli skadad av min utbildning då jag letade CE-märkning på farmors rollator och frågade henne om handortoser… Gnällde över att det var svårt att hitta hissen på färjan och förvånades över höga trösklar in till just hissen när jag väl hittat den. Jag är så glad att jag numera ser sådana saker trots att jag har full rörlighet, det är så lätt att inte lägga märke till små detaljer om man inte behöver. Det var länge sedan vi sist turade på båten så det var faktiskt en härlig nostalgikänsla över det hela. Äta buffé med farmor och åka fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör. Det var dessutom alldeles klart, soligt och vackert. Jag kan inte låta bli att tycka det är helt underbart med ställen där man får sådana små smörpaket till maten. Det är barnsligt, jag vet… men det är en speciell känsla. Klimatsmart? Säkerligen inte. Konstigt att allt är så mycket roligare när det är mindre, är ju samma sak med de där små babyostarna. Tro det eller ej, men restaurangen på båten hade glutenfritt bröd att erbjuda mig. Det är service!

Man fick en peng av farmor i julklapp. Mer än en faktiskt. Det är en härligt bubblande känsla att kunna köpa något som man inte tar sig råd till annars – utan ett uns av dåligt samvete för att på samma gång ha prioriterat bort något som kanske är mer nödvändigt. Jag hittade en rosa halsduk/schal som jag visserligen behövde men inte jättebehövde samt en ny parfym som reades nu efter jul. Jag var mer än nöjd. Om man bortser från tentaångesten som följer mig som en skugga för tillfället, och att jag verkligen led i mina strumpbyxor, så var gårdagen bästa på länge. Mamma lärde mig att man ska köpa strumpbyxor i ett par storlekar större än man vanligtvis har om man ska slippa känna att dom halkar ner till knävecken, och den kunskapen ska jag ta med mig in i detta 2009. Om jag skulle få för mig att ha strumpbyxor igen vill säga, för jag var mer än måttligt irriterad. Jag kan stå ut med ganska mycket obekvämligheter, men detta var inte bara obekvämt – det var ganska bökigt att försöka dra upp dom hela tiden utan att det syntes. Syntes gjorde det säkert ändå, alla som känner mig vet att jag inte är speciellt diskret.

Nu ska jag ta en ipren och sedan ska jag försöka trolla bort tentaångest tillsammans med Elin. Lär behövas ett antal muggar med kaffe om vi ska orka plugga hela dagen.

Känslobakis

Jag är nog lite känslobakis idag. Det blev så mycket känslor igår så jag känner mig helt känslomässigt utmattad idag. En viktig sak insåg jag igår och det är att jag har ett helt underbart skyddsnät av personer runtomkring mig som fångar mig om jag skulle falla. Be om hjälp ska jag också bli bättre på 2009. Jag får så dåligt samvete när jag säger till någon att jag inte mår bra, eller skulle behöva hjälp med något. Det är inte vidare snällt av mig, för då ger jag inte någon en chans att hjälpa. Jag hade blivit arg om någon jag tycker om mådde dåligt men inte sa det till mig för att ”skydda” mig. Stödet som jag fick i natt var helt enormt och jag blir ärligt rörd bara jag tänker på det. Jag hade fått en liten saga i ett sms i morse och den värmde mitt hjärta massor.

Nu är madrassen tvättad och sängen renbäddad så jag ska strax krypa ner. Mätt och belåten efter en god middag. En riktig middag, det allra bästa! Såndär med kött, potatis och god sås(sån som bara mamma kan göra). Hela familjen… och jag kan inte låta bli att vara ledsen för att Hillevi åker till Umeå om två veckor. Jag VET att det inte är världens ände, men det känns så långt bort. Jag kommer sakna henne vansinnigt mycket. Inte för att vi träffas sådär superofta(eller nån gång i veckan kanske är ganska ofta?) men just det där att veta att man inte kan bara titta förbi o dricka kaffe om man skulle vilja. Samtidigt är jag övertygad om att det kommer bli jättebra för henne där. Hon är liksom sån, fixar allt. Inte hälften så orolig och nervös som sin storasyster. Dietist tror jag blir perfekt också, och jag kan ju hälsa på henne. Jag ska hälsa på. Så fort hon kommit i ordning lite och jag har det lite lugnare i skolan så åker jag. Jag Lovar, Hillevi! Och om jag lär mig sticka så ska jag sticka en jättevarm halsduk till dig och ta med, för du kan ju inte vara utan halsduk i Umeå. Det kan bli kallt i Umeå sa ju någon och jag vill inte du ska frysa.

Imorgon ska jag titta på Sunes Jul och skratta högt. Det är ju faktiskt helt fantastiskt roligt!

Nytt År!

Nytt år och det känns sannerligen underligt. 2009, undrar vad det bär med sig? Jag ogillar nyår, bara en massa förväntningar på ett hejdundrande party som aldrig infinner sig. Bara det här att bestämma sig för att det nya året ska bli bra mycket underbarare än det förra. Att detta året ska man ta tag i allt som inte är till belåtenhet. Det är skrämmande. Nyårsfesten som skulle bli årets bästa var säkert jättekul för dom andra, jag mådde inte så bra – synnerligen dåligt valt tillfälle. Gick hem en stund efter tolvslaget, eller vinglade… flög… minns inte. Jag har inte haft många minnesluckor på grund av alkohol i mitt liv och tycker det är fruktansvärt obehagligt. Speciellt med tanke på att jag var ledsen och lyckades oroa alla som ringde mig och skulle önska gott nytt år. Jag mådde inte bra redan innan festen började men trodde jag skulle bli gladare bara jag kom iväg. Det funkade inte riktigt. Var snarare så att all oro och ångest som jag kan hantera i nyktert tillstånd blev ohanterbart. Att jag sen kräktes när jag kom hem är inte heller något jag upplevt många gånger och det skvallrar också om att något verkligen inte var som det skulle. Antingen så var det kombinationen ångest och fylla som var boven, eller så fick jag helt enkelt i mig något jag inte vet om. Jag var tydligen helt tappad bakom flötet i alla fall så det var bra att jag kom hem. Inget Tegnérs för mig med andra ord.

Jag funderar lite på det där med nyårslöften. Gillar det inte alls så jag har inte lovat något, men tanken är att mitt ego ska få växa 2009. Jag ska helt enkelt bli mer självisk. Eller rättare sagt bättra på självbevarelsedriften, självkänslan och börja sätta gränser. Jag vill inte vara en som inte har någon skyddshud alls, som faller som ett korthus för småsaker. Klart jag inte vill bli okänslig, men lite balans hade inte skadat. Jag ÄR känslig som person, det kommer jag aldrig kunna förändra men jag skulle kunna bli starkare och mindre ömtålig. Ingen har rätt att trampa på mig bara för att jag inte säger ifrån, men det finns dom som gör det ändå. Alla är inte snälla och låter bli att utnyttja andra – hur gärna jag än vill att det ska vara så. Jag är stolt över att vara godtrogen, men ibland gör det mer skada än nytta. Och sanningen är ju den att jag låter folk utnyttja mig, jag är som ett stort svart hål när det gäller bekräftelse – och jag hatar det. Jag vill inte vara så osäker och sträva efter att alla ska tycka om mig(för givetvis tycker inte alla om mig). Jag duger… det är nog det jag måste förstå. Inte bara förnuftsmässigt utan även känslomässigt. Jag behöver inte lyckas med allt jag gör och vara omtyckt av alla, det är mänskligt att göra fel. Detta har jag jobbat med länge och jag börjar minst sagt tröttna, det går segt.
ACCEPTANS är ordet för 2009. Det finns en hel massa saker jag inte kan ändra och jag kan inte älska allt med mig själv, men jag kan acceptera det. Det är nog ett livslångt projekt, men någon gång ska man börja. Vissa saker har man alltid med sig och det jag varit med om har format mig till den Linnéa jag är idag. Det finns inget jag skulle vilja ha ogjort, men nu är det hög tid att acceptera - för att komma vidare. Jag har en sårbarhet som jag alltid kommer bära med mig, men det är jag som bestämmer hur mycket det ska styra mitt liv.

Nu ska jag äta en riskaka med smör… och stuva ner madrassöverdraget i en kasse så jag kan tvätta det. Det är märkt av nattens missöde, för ja, dricker man rödvin så kräks man rött Just det, ätandet är en annan av de sakerna jag måste acceptera. Jag har gjort det förut så jag kan igen, om jag bara bestämmer mig. Det är inte kul att äta om man inte är hungrig, men allt går åt helvete om man inte äter.