Prestationsångest

Jag känner mig ganska liten idag. Det är skönt med sommarlov och distans till pluggandet, men i mitt fall innebär det inte enbart ro. En rädsla över att inte klara nästa termin vaknar ju längre tid som går sedan första dagen på ledigheten. Ja, jag vet att jag klarade alla mina tentor på första försöket förra året, men jag kan inte låta bli att känna att det handlade en hel del om tur. Tätt efter den tanken, följer tanken på att om det var turen som hade ett finger med i spelet, så kan jag ju inte allt jag måste kunna när jag är färdig om två år. Angående framtida tentor försöker jag tänka att om jag inte klarar allt på första försöket nästa termin så är det inte viktigast. Det väsentliga är ju trots allt att jag kan det jag ska när kursen är avslutad, och när jag kan det så klarar jag tentan på nästa försök. Jag anstränger mig för att leda in tankarna på att så länge jag gör mitt bästa så ordnar allt sig. Jag trotsar ju tanken på att allt som sker har en högre mening om jag oroar mig som jag gör. Dessutom, som de kloka säger, var dag har nog av sin sorg. Vad hjälper det att jag sitter och oroar mig över saker jag inte kan påverka ett dugg i nuläget? Inget alls. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Men hur vet man om man gör det? Hur mycket jag än anstränger mig så undrar jag alltid om jag inte kunnat göra lite till. Om jag verkligen hade ansträngt mig till max. Ibland kan jag nästan önska att jag hade misslyckats med en tenta så jag hade vetat hur det känns, så att jag märker att livet inte är slut för det. För visst är jag klok och inser att det inte är en katastrof att misslyckas med en sådan sak som en tenta, men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand.

Jag har länge försökt intala mig själv att jag inte tillhör dem som har en prestationsångest som begränsar livet. Men visst fan har jag det! Jag hatar att jag inte vågar testa nya saker för att jag är så rädd att inte klara det och verka misslyckad. Att jag knappt kan rita en teckning av rädsla för att den ska bli ful, att jag känner ångest inför att baka muffins som andra ska äta för att de kanske blir äckliga. Insikt är första steget till förändring, och visst har det blivit bättre. Men så länge det är en begränsning är jag inte nöjd. Antar att det är den viktiga skillnaden mellan att misslyckas och att vara misslyckad som fortfarande inte fallit på plats i min värld. Jag förstår det, och skulle aldrig se ett samband mellan att misslyckas och vara misslyckas när det gäller andra. Men steget till att få det att inkludera mig själv, det har jag kvar. Tror det är läge att våga anmäla sig till en kurs av något slag, utmana rädslan. För det finns många saker jag skulle vilja lära mig, om jag bara sluppit vara nybörjare.

I'll follow you into the dark

Jag vaknade på ett ljuvligt sätt idag. Hela magen full av lugn och hjärtat fyllt av lycka. Jag tillhör visserligen den skara som allra oftast vaknar med ett leende, men jag blir ändå lika tacksam varje gång det händer:-) Lugnet fick jag med mig hem från Göteborg, det var den finaste helgen jag haft i sommar. Låg kvar i sängen en hel timme i morse och gosade med katterna, tänk att jag saknar dem när jag är borta bara över en natt. Alfons är som en liten skugga som följer mig vart jag går nu när jag är tillbaks. Torsten ligger demonstrativt på min nya godisrosa väska för att jag inte ska gå iväg. För han vet att det är när jag tar väskan som jag är på språng.

Det är en sån dag idag, när saker jag funderat på blir helt solklara. Jag har känt att jag vill göra en ny tatuering, men inte vetat vad. Tänkte att det kommer jag på när det är dags. Plötsligt var det så självklart, det ska stå samma sak på mig som på lillstrumpa givetvis. I'll follow you into the dark... det är ju så det är. Inte bara åt ena hållet, utan ömsesidigt. Inget jag någonsin kommer ångra. Både lillstrumpa och villevi ska tatuera sig snart så om jag bara kan bestämma mig vart jag vill ha de väl valda orden så kan vi gå tillsammans.
Mina framtida jobbdrömmar har också utvecklats de senaste dagarna, och drömmar måste man ha. Det är nog få som hade satt min drömarbetsplats vidare högt på listan, men var sak på sin plats. Varje person på rätt ställe.

Ikväll tog jag årets första dopp i havet. Svalkande, silkeslent och härligt. Ett kvällsdopp var det, helt befriat från måsten som att ligga och sola efteråt. Det är helt enkelt inte min grej att ligga och svettas på stranden, då är jag hellre lite blek. Månadens första glass från glasskulturen köpte jag också denna måndag, vinbärsglass!

Att städa eller inte städa...

Häromdagen hälsade jag på en vän, som inför en liten fest rusade flera varv runt i lägenheten med en torktrasa och ord som otillräckligt. Orsaken till torkandet var att en av de kommande gästerna alltid(?) har det pedantiskt städat hemma, och vad skulle hon tänka om avtryck från kladdiga barnfingrar på de blanka skåpsluckorna?! Detta väckte en del funderingar hos mig. Eller egentligen var det väl snarare mina svar på hennes oro som fick mig att tänka till. Svar som ”hon kommer väl inte hit för att kolla om du städat, hon vill ju träffa dig” och ”om hon tycker det är så hemskt att du missat torka nånstans så får hon väl fixa det själv när hon kommer”. ”Ta det lugnt, det ordnar sig”… Fem minuter senare när jag satt med min cider i handen, och vännen fortfarande fladdrade runt och rättade till dukar och vred på värmeljusstakar så de skulle stå exakt på mitten av bordet, tänkte jag till. För vem är jag att säga att hon ska ta det lugnt, samtidigt som jag själv aldrig skulle släppa in någon i mitt hem innan jag städat(även om jag inte behöver torka skåpsluckor). Jag som får panik när någon ringer och vill hälsa på spontant, sliter fram dammsugare, diskborste och använder garderoben som förvaring till allt som ligger framme. För att sedan när besökaren kommer se lugn och obesvärad ut. Ursäkta mig för att här är lite stökigt, säga att jag haft mycket att göra och att det var vääääldigt länge sen jag städade. Tar till ursäkten som en fegis OM gästen trots mitt lilla städryck ska tycka att här är besvärande rörigt. Samtidigt som jag tyst lovar mig själv att jag ska se till att hålla rent i fortsättningen så jag slipper sådana jobbiga situationer.

Så har jag själv hjälpt till att höja ribban för mig själv lite. Det är sannerligen inte lätt att både vara avslappnad och spontan, och att ha enorma krav på sig själv. Jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig ett dyft om huruvida det är städat hemma hos någon annan eller inte. För det första så har jag ju inte kommit för att inspektera, utan för att umgås. För det andra tycker jag det kvittar hur andra har det, så länge de själva trivs. Jag kan nästan avundas ihjäl mig på personer som ärligt står för att de tycker det finns viktigare saker än att städa. De som inte säger en sak och sedan gör en annan. Tillräckligt starka för att känna att deras sällskap räcker till som anledning för att komma på besök, släpper in gäster utan att släta över något eller ursäkta sig. Öppnar kanske dörren i morgonrock för att de inte orkat klä på sig än, föser undan lite kläder ur soffan så där blir sittplats och sätter igång kaffekokaren. Det innebär inte att det är bättre att ha det stökigt än att ha det städat hemma, utan handlar helt enkelt om att man ska få ha det som man vill och känna att det räcker. Genom att ens tänka som jag gör när jag får besök så har jag dessutom dömt andra, och förutsatt att de bryr sig om ifall här är städat när de kommer eller inte. Omedvetet tänkt att de tycker sämre om mig om jag inte har städat. På samma gång som jag själv står fast vid att jag inte tänker så i ombytta roller. Vaddå motsägelsefullt?!

Nej, min ambition för sommaren är tveklöst att sänka ribban lite. Över lag faktiskt, inte bara gällande städning. Försöka att ställa samma krav på mig själv som jag har på andra, tycka att jag också är tillräcklig som jag är. Inte säga en sak till mina vänner och sedan själv handla på ett annat, visa att jag menar det jag säger, och att det gäller alla. Inte bara alla andra.