Prestationsångest

Jag känner mig ganska liten idag. Det är skönt med sommarlov och distans till pluggandet, men i mitt fall innebär det inte enbart ro. En rädsla över att inte klara nästa termin vaknar ju längre tid som går sedan första dagen på ledigheten. Ja, jag vet att jag klarade alla mina tentor på första försöket förra året, men jag kan inte låta bli att känna att det handlade en hel del om tur. Tätt efter den tanken, följer tanken på att om det var turen som hade ett finger med i spelet, så kan jag ju inte allt jag måste kunna när jag är färdig om två år. Angående framtida tentor försöker jag tänka att om jag inte klarar allt på första försöket nästa termin så är det inte viktigast. Det väsentliga är ju trots allt att jag kan det jag ska när kursen är avslutad, och när jag kan det så klarar jag tentan på nästa försök. Jag anstränger mig för att leda in tankarna på att så länge jag gör mitt bästa så ordnar allt sig. Jag trotsar ju tanken på att allt som sker har en högre mening om jag oroar mig som jag gör. Dessutom, som de kloka säger, var dag har nog av sin sorg. Vad hjälper det att jag sitter och oroar mig över saker jag inte kan påverka ett dugg i nuläget? Inget alls. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Men hur vet man om man gör det? Hur mycket jag än anstränger mig så undrar jag alltid om jag inte kunnat göra lite till. Om jag verkligen hade ansträngt mig till max. Ibland kan jag nästan önska att jag hade misslyckats med en tenta så jag hade vetat hur det känns, så att jag märker att livet inte är slut för det. För visst är jag klok och inser att det inte är en katastrof att misslyckas med en sådan sak som en tenta, men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand.

Jag har länge försökt intala mig själv att jag inte tillhör dem som har en prestationsångest som begränsar livet. Men visst fan har jag det! Jag hatar att jag inte vågar testa nya saker för att jag är så rädd att inte klara det och verka misslyckad. Att jag knappt kan rita en teckning av rädsla för att den ska bli ful, att jag känner ångest inför att baka muffins som andra ska äta för att de kanske blir äckliga. Insikt är första steget till förändring, och visst har det blivit bättre. Men så länge det är en begränsning är jag inte nöjd. Antar att det är den viktiga skillnaden mellan att misslyckas och att vara misslyckad som fortfarande inte fallit på plats i min värld. Jag förstår det, och skulle aldrig se ett samband mellan att misslyckas och vara misslyckas när det gäller andra. Men steget till att få det att inkludera mig själv, det har jag kvar. Tror det är läge att våga anmäla sig till en kurs av något slag, utmana rädslan. För det finns många saker jag skulle vilja lära mig, om jag bara sluppit vara nybörjare.