Att städa eller inte städa...

Häromdagen hälsade jag på en vän, som inför en liten fest rusade flera varv runt i lägenheten med en torktrasa och ord som otillräckligt. Orsaken till torkandet var att en av de kommande gästerna alltid(?) har det pedantiskt städat hemma, och vad skulle hon tänka om avtryck från kladdiga barnfingrar på de blanka skåpsluckorna?! Detta väckte en del funderingar hos mig. Eller egentligen var det väl snarare mina svar på hennes oro som fick mig att tänka till. Svar som ”hon kommer väl inte hit för att kolla om du städat, hon vill ju träffa dig” och ”om hon tycker det är så hemskt att du missat torka nånstans så får hon väl fixa det själv när hon kommer”. ”Ta det lugnt, det ordnar sig”… Fem minuter senare när jag satt med min cider i handen, och vännen fortfarande fladdrade runt och rättade till dukar och vred på värmeljusstakar så de skulle stå exakt på mitten av bordet, tänkte jag till. För vem är jag att säga att hon ska ta det lugnt, samtidigt som jag själv aldrig skulle släppa in någon i mitt hem innan jag städat(även om jag inte behöver torka skåpsluckor). Jag som får panik när någon ringer och vill hälsa på spontant, sliter fram dammsugare, diskborste och använder garderoben som förvaring till allt som ligger framme. För att sedan när besökaren kommer se lugn och obesvärad ut. Ursäkta mig för att här är lite stökigt, säga att jag haft mycket att göra och att det var vääääldigt länge sen jag städade. Tar till ursäkten som en fegis OM gästen trots mitt lilla städryck ska tycka att här är besvärande rörigt. Samtidigt som jag tyst lovar mig själv att jag ska se till att hålla rent i fortsättningen så jag slipper sådana jobbiga situationer.

Så har jag själv hjälpt till att höja ribban för mig själv lite. Det är sannerligen inte lätt att både vara avslappnad och spontan, och att ha enorma krav på sig själv. Jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig ett dyft om huruvida det är städat hemma hos någon annan eller inte. För det första så har jag ju inte kommit för att inspektera, utan för att umgås. För det andra tycker jag det kvittar hur andra har det, så länge de själva trivs. Jag kan nästan avundas ihjäl mig på personer som ärligt står för att de tycker det finns viktigare saker än att städa. De som inte säger en sak och sedan gör en annan. Tillräckligt starka för att känna att deras sällskap räcker till som anledning för att komma på besök, släpper in gäster utan att släta över något eller ursäkta sig. Öppnar kanske dörren i morgonrock för att de inte orkat klä på sig än, föser undan lite kläder ur soffan så där blir sittplats och sätter igång kaffekokaren. Det innebär inte att det är bättre att ha det stökigt än att ha det städat hemma, utan handlar helt enkelt om att man ska få ha det som man vill och känna att det räcker. Genom att ens tänka som jag gör när jag får besök så har jag dessutom dömt andra, och förutsatt att de bryr sig om ifall här är städat när de kommer eller inte. Omedvetet tänkt att de tycker sämre om mig om jag inte har städat. På samma gång som jag själv står fast vid att jag inte tänker så i ombytta roller. Vaddå motsägelsefullt?!

Nej, min ambition för sommaren är tveklöst att sänka ribban lite. Över lag faktiskt, inte bara gällande städning. Försöka att ställa samma krav på mig själv som jag har på andra, tycka att jag också är tillräcklig som jag är. Inte säga en sak till mina vänner och sedan själv handla på ett annat, visa att jag menar det jag säger, och att det gäller alla. Inte bara alla andra.