Skratt och glädje är att gå på skridskoskola med lillasyster och vår skridskoprins varje måndag. En timmas lycka. Det är köttbullen, kringlan, tuppen och te-påsen. Igår hade vi publik som jag kastade slängkyssar till. Ja, alltså egentligen var de nog där för att kolla på hockeymatch… eller nån annan match, men vi blev deras pausunderhållning. Jag har fruktansvärt svårt att koncentrera mig när folk tittar på och åker om möjligt ännu sämre än vanligt.
Gråt och sorg är att älskade Ullis gått bort. En av de finaste personer jag haft turen att få lära känna och som har en stor plats i mitt hjärta. Ullis som har varit ett ovärderligt stöd för mig, en kärleksfull livboj. Det känns så fruktansvärt orättvist att hon, som kämpat som få mot sin sjukdom, ändå rycks bort. Att två små barn lämnas utan mamma. Det är svårt att se någon mening med det. På fredag är det begravning och jag ska gå.
Värme är att känna solen värma ansiktet för första gången på länge. Att vara på praktik på ortopeden och få leenden från patienter och personal. Värme är också att ha underbara vänner, som finns där och alltid har en kram över. Att få en rosa och skyddande voodooängel på posten.
Kärlek… ja, någon tycker om mig och jag tycker om honom. Någon skickar fina låtar och låter mig ha huvudet i sitt knä. Jag får höra att jag är underbar, och det slår lyckokullerbyttor i min mage när jag tänker på honom. Det känns nästan för bra för att vara sant. Smilgropar och vackra ögon, han är helt sagolik. Men rädslan då. Rädsla. Att det ska vara så svårt att ta emot kärlek. Att det ska vara så svårt att känna sig värd den och att ha tillit. Att jag alltid lyckas trassla till det för mig själv och oroa mig över allting. Varför kan jag inte bara njuta och känna ro?
Imorgon är det halvtidsbedömning på praktiken. Jag är faktiskt inte speciellt nervös. Jag har gjort mitt bästa och mer kan man ju inte göra. Förhoppningsvis får jag vara med på en höftoperation på förmiddagen också, det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det. Spännande men obehagligt, man får ta chansen. Idag hade jag turen att få testa ta blodprov på en fusk-arm. Jag har länge fascinerats av denna arm som står där på utbildningsenheten och idag vågade jag äntligen fråga hur den används. En sjuksköterskestudent handledde mig så jag fick prova, och minsann, kom där inte blod i röret! Jag var stolt som en tupp kan jag lova.
Nu är det Linda Rosing på TV, känns som det är på lagom nivå för kvällen.
