och jag har precis fått veta att jag klarat Godkänt på min första kurs på AT-utbildningen. Hade fixat hemtentan och en sten föll från mitt bröst. Nu kan jag fokusera framåt. Stenen i bröstet va borta i unjefär en halvtimme, mellan klockan halv elva när jag såg listan med de som klarat tentan och 860125 fanns med, och klockan elva när vi börjat rafsa lite i kanterna på nästa kurs. Shit säger jag bara! Inser att första kursen verkligen bara var mjukuppvärmning, nu börjar allvaret på riktigt. Kursen heter "Aktivitet och hälsa i den tidiga livsperioden" och känns gigantisk. Den innehåller både människans anatomiska, fysiologiska o neurologiska uppbyggnad och utvecklingspsykologi.. sammankopplat med aktivitetsvetenskap. Allt med fokus på tidiga livsperioden. Som man dessutom ska greppa i en slags helhet. Detta kommer bli en utmaning! Bara att lära sig alla latinska anatomi-namn, plan och axlar känns grymt svårt... och min hjärna är fortfarande seg som kola efter vår anatomilabb idag. Ord som abduktion, adduktion, horisontalplan, scapula, acromion och clavicula snurrar i mitt huvud.
Två busiga kursare skulle ut o fira tentan idag, men jag orkade verkligen inte. Hade dessutom planerat med grannen att vi skulle dricka te, skriva inbjudningskorten till Halloweenfesten och bara mysa. Det passade mig perfekt ikväll! Nu är korten klara att delas ut, små orange kort i lika små kuvert. Kort skrivna med omsorg och med små egenhändigt tecknade spöken och fladdermöss på, med den fiffiga slutklämmen "Let's go buunanas". Vi är toknöjda!
Väl uppe i mitt eget krypin igen känner jag hur trött jag är. Inte bara i huvudet, utan även i kroppen efter gårdagens kämpande på yogaträningen. Nu är det sovdags hos Linnéa och katterna, för imorgon är det upp och hoppa till en dag som ska gå i självstudiernas tecken. Funderar allvarligt på att kila bort till biblan med min tegelstensbok i anatomi, och sitta där och läsa. Blir nog mer studerande och mindre omkringslarvande på det viset. Har några hållpunkter under dagen som jag hoppas ska funka som lite uppstrukturerande av pluggandet. Första punkten är lunch med nåra vänner på Mikai, andra är yogan på Gerdahallen.
Nattinatt!
onsdag 10 oktober 2007
lördag 6 oktober 2007
Jag blir så trött ibland...
Fan vad livet är orättvist egentligen. En del far runt på sin räkmacka, medans andra nästan konstant kämpar i motvind, uppförsbacke för uppförsbacke. Ibland undrar jag vad det kan vara för mening med det. Nog för att det stämmer att man blir starkare och ödmjukare av att få hantera motgångar, men nån måtta kan det väl ändå vara? Jag tror visserligen att allt har en mening, men det kan vara rätt svårt att se den i vissa lägen.
Trots att jag blir väldigt ledsen av att se människor jag tycker om må dåligt, så ger det mig iallafall perspektiv på min egna vardag. Visst kan det kännas kämpigt somliga dagar när allt bara går fel, när man kommer till skolan alldeles dyngsur efter att ha cyklat i ösregn, eller när man gjort nåt dumt som man ångrar. Men det kunde verkligen varit värre.
Samtidigt, måste jag ständigt påminna mig om att verkligen ingen mår bättre av att jag går och har dåligt samvete för att jag har det bra, när andra har det svårt. Då går all energi åt till att må dåligt, energi som jag kunde använt till nåt bättre. Jag får plocka ner mig själv på jorden igen. Inse att jag kan inte ändra eller påverka vissa saker, hur mycket jag än vill. Men om jag la lite mindre ork på att känna in mig i andras smärta, som jag givetvis inte kan ta över och rädda personen i fråga från ändå, och istället försökte ta till vara på att jag mår bra och kanske kan se lösningar... då hade det varit mycket bättre.
Oftast gör jag det, men ibland glömmer jag. Gamla tankar sitter fortfarande i nånstans och vaknar till liv då och då, tankegångarna som på nåt ologiskt vis leder från maktlöshetskänsla till destruktivitet. Då jag råkar släppa efter och må lite dåligt för andras skull, trots att det inte hjälper någon. Stötta kan man göra och empati är positivt, men andra måste ta ansvar för sitt egna mående och ta professionell hjälp om det behövs, precis som jag ska ta hand om mitt liv.
Nu har fem veckor på arbetsterapeututbildningen gått, och första tentan är inlämnad. Vet visserligen inte om jag klarade den, men för stunden finns det inget jag kan göra åt saken. Det känns fortfarande som jag hamnat helt rätt, och vännerna jag fått i klassen är helt underbara. Det betyder massor! Trodde det skulle bli en lugn helg nu mellan avlutet på förra kursen och början av den nya nu på måndag, men livet ville nåt annat. Bara att ta emot, och hantera bäst man kan. Städat här hemma har jag iallafall fått gjort idag, och dansat afro som alltid ger mig massa god energi. Imorgon ska det pysslas halloween-kort och fikas äpplemuffins och så ska jag bara njuta av att det är söndag och att jag mår bra. Är pappa på gott humör kanske det blir en sväng till Biltema också. Skulle verkligen behöva handla "hållare" till sladdarna här hemma så att kriget mellan mig o Alfons kan ta slut. Han har hittat en ny hobby i att gnaga på sladdarna här och det uppskattas inte av matte kan jag lova. Busa får han gärna göra, men inte med sånt som är farligt. Sladdar tillhör definitivt den förbjudna kategorin.
Nu är det absolut sovdags här så att jag orkar göra vad jag vill imorgon.
Trots att jag blir väldigt ledsen av att se människor jag tycker om må dåligt, så ger det mig iallafall perspektiv på min egna vardag. Visst kan det kännas kämpigt somliga dagar när allt bara går fel, när man kommer till skolan alldeles dyngsur efter att ha cyklat i ösregn, eller när man gjort nåt dumt som man ångrar. Men det kunde verkligen varit värre.
Samtidigt, måste jag ständigt påminna mig om att verkligen ingen mår bättre av att jag går och har dåligt samvete för att jag har det bra, när andra har det svårt. Då går all energi åt till att må dåligt, energi som jag kunde använt till nåt bättre. Jag får plocka ner mig själv på jorden igen. Inse att jag kan inte ändra eller påverka vissa saker, hur mycket jag än vill. Men om jag la lite mindre ork på att känna in mig i andras smärta, som jag givetvis inte kan ta över och rädda personen i fråga från ändå, och istället försökte ta till vara på att jag mår bra och kanske kan se lösningar... då hade det varit mycket bättre.
Oftast gör jag det, men ibland glömmer jag. Gamla tankar sitter fortfarande i nånstans och vaknar till liv då och då, tankegångarna som på nåt ologiskt vis leder från maktlöshetskänsla till destruktivitet. Då jag råkar släppa efter och må lite dåligt för andras skull, trots att det inte hjälper någon. Stötta kan man göra och empati är positivt, men andra måste ta ansvar för sitt egna mående och ta professionell hjälp om det behövs, precis som jag ska ta hand om mitt liv.
Nu har fem veckor på arbetsterapeututbildningen gått, och första tentan är inlämnad. Vet visserligen inte om jag klarade den, men för stunden finns det inget jag kan göra åt saken. Det känns fortfarande som jag hamnat helt rätt, och vännerna jag fått i klassen är helt underbara. Det betyder massor! Trodde det skulle bli en lugn helg nu mellan avlutet på förra kursen och början av den nya nu på måndag, men livet ville nåt annat. Bara att ta emot, och hantera bäst man kan. Städat här hemma har jag iallafall fått gjort idag, och dansat afro som alltid ger mig massa god energi. Imorgon ska det pysslas halloween-kort och fikas äpplemuffins och så ska jag bara njuta av att det är söndag och att jag mår bra. Är pappa på gott humör kanske det blir en sväng till Biltema också. Skulle verkligen behöva handla "hållare" till sladdarna här hemma så att kriget mellan mig o Alfons kan ta slut. Han har hittat en ny hobby i att gnaga på sladdarna här och det uppskattas inte av matte kan jag lova. Busa får han gärna göra, men inte med sånt som är farligt. Sladdar tillhör definitivt den förbjudna kategorin.
Nu är det absolut sovdags här så att jag orkar göra vad jag vill imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
