Att få vara missnöjd

Jag funderar på det där med utseende, att vara nöjd med sitt utseende. Jag har länge sett det så svart eller vitt, friskt eller sjukt. Friskt har i min värld varit att vara helt tillfreds och nöjd med sin kropp och utseende, och innan jag nått det är jag inte färdig. Det var så det skulle bli! Jag har kämpat och kämpat, tills jag nu plötsligt inser... jag kommer aldrig hamna där. Det är bara en illusion om friskhet, precis som att man kan vara olycklig oavsett om man är frisk eller sjuk. Friskhet medför inte automatiskt lycka och förnöjsamhet. Finns det någon som verkligen känner sig helt nöjd alla dagar? Oavsett om hon är frisk eller sjuk. Knappast, skulle jag tro. Helt orealistiskt när jag tänker efter.

Jag har varit livrädd för att klaga på något på min kropp, för att det känts som jag måste bevisa att jag inte längre är sjuk. Ungefär som att jag tänker att jag aldrig får tacka nej något ätbart för att eventuellt beskyllas för att hålla på att bli anorektiker igen. Trott att jag måste bete mig överfriskt för att undanröja alla tvivel. Så inser jag nu... på samma sätt som jag insåg att jag inte har några skyldigheter att äta upp när jag är mätt, får lov att tacka nej när jag inte är sugen på nåt... att jag får dessutom visst klaga på mitt utseende. Inte bara det, jag får dessutom ha komplex. Jag får lov att tycka jag har tjocka lår, jag har samma rätt som vem som helst att tycka det utan att det är för jag är sjuk. Det låter som en skitsak, men det är faktiskt en befrielse! Jag har inte vågat klaga på min kropp för att jag inte velat bli sjukstämplad, medans jag tyckt det varit helt okej att andra klagat. Bara för att de inte varit sjuka. Jag har inte vågat säga om jag en dag har en svullen mage och känner mig plufsig, för att jag inte vill verka fiska efter bekräftelse om att jag är smal. Det är inte det som är grejen, jag vill också få säga att jag är missnöjd när jag är det. Jag är inte skyldig någon annan att vara överfrisk för att inte oroa. Att vara frisk innebär inte nödvändigtvis att älska hela sin kropp, älska sin vikt. Det räcker att acceptera, inse att såhär ser jag ut och det viktiga är hur jag mår. Jag har tänkt på det ett par veckor nu, sen L skrev att jag inte behöver älska min friskvikt, det räcker att acceptera den. Så är det ju. Man är inte alltid nöjd, varken jag eller någon annan, men det räcker att acceptera det. Fokusera på att må bra och acceptera istället för att sträva mot perfektion(vad nu det är). Allt är inte svart eller vitt, och gråzonen är helt okej. Att vara frisk är inte att alltid vara nöjd, precis som att det inte är att alltid vara lycklig. Man kan vara både missnöjd och ledsen, men likförbannat vara frisk.


Jag ska inte sätta igång och gnälla över allt som kunde varit bättre bara för sakens skull, men det är skönt att inse att jag också får lov att vara missnöjd ibland. Precis som alla andra. Att det inte gör mig mindre frisk.